“Det är mycket artigt af dig, min vän, att vilja se mig,” sade Mrs Brook, nu på höjden af godt lynne, “och du kan lita på min grannlagenhet, att jag ej skall komma öfver dig för snart. Men hvad säger du om att lemna gossen åt mig nu? Jag skall taga god vård om honom, och mina flickor skola bli präktiga lekkamrater för honom.”
Denna inbjudning afböjdes med tacksägelser, men med en bestämdhet, som visade att hvarken Sir Edvard eller hans hustru ville afsäga sig det nöje de hoppades af barnets närvaro. Kanhända att Mrs Brook framkastat bjudningen för att pröfva sin svägerskas verkliga känslor för barnet; åtminstone tycktes hon alls ej missnöjd öfver afslaget, och tog afsked förtjust öfver bruden och fullkomligt försonad med sin broder.
Kapitlet III.
Några veckor derefter voro Sir Edvard och hans hustru bosatta för vintern i sin vackra landtliga boning. När den angenäma uppgiften att visa alltför henne var öfver, och sinnesrörelsen vid att återkomma med glädje till det hem han lemnat med sorg, gifvit vika, återtog Sir Edward sina gamla, länge afbrutna sysselsättningar; och hans hustru, trogen sitt beslut, började de studier, som skulle sätta henne i stånd att dela dem. Hennes energi slappades ej heller efter några veckor af ansträngande flit; hennes själ, kraftig och lärgirig, behöfde en sysselsättning, som satte dess förmåga i verksamhet, och hennes stolta ande steg med de svårigheter, som mötte den. Hennes make smålog åt hennes ifver och var förtjust öfver hennes förstånd; och de timmar han tillbringade med att hjelpa henne i de stränga studier hon ålade sig voro de angenämaste af hans dag.
Och Lady Irwin var lycklig. Hennes man hade ingen tanke för annat än henne, gossen frodades och älskade henne; men likväl var hennes lycka ej fullkomlig. Endast passion bringar aldrig lycka; den är af jorden jordisk, och bär förgängelsens frö inom sig. Den kärlek, som icke kommer från himlen, som icke ser till himlen efter sin fullkomning, kan icke höja och rensa hjertat — den är en rastlös vind, som väcker upp den oroliga själen och aldrig lemnar den i fred — den är sinnrik och outtröttlig såsom sjelf-plågare. Så var det också med Helen Irwin; emellan henne och hennes lycka kom en skugga, bilden af en som upphört att vara.
