Den första Lady Irwins porträtt hängde i förmaket, och hon kunde sitta och se derpå tills duken började glöda, och det ljufva tankfulla ansigtet lefva och småleende se ner på henne i säker triumf. Hon pinade sig sjelf med tanken på den ömhet, med hvilken dessa stora grå ögon hvilat på hennes man, de kärleksfulla ord som dessa läppar uttalat. Om någongång hans ögon hvilade på taflan, eller om han ovilkorligt jemförde dess drag med sin sons, kunde hon knappt styra sin otålighet; och hon kunde vända sig tvärt från gossen midt under hans smekningar, om hans likhet med sin mot kom för henne.
Så förgick tiden tills en dotter föddes, och hennes själs oro tystades för en tid; barnet stal bekymren från sin moders hjerta, och uppväckte i hennes bröst en underlig längtan efter något bättre och renare, än hvad hon ännu kännt Den stora hemligheten af detta nya lif, så dyrbart genom lidandet, och ännu så beroende af henne, kom henne på betraktelser öfver vår tillvaros stora betydelse. Svagheten i hennes tillstånd, på samma gång den ödmjukade hennes stolthet, mildrade hennes hjerta till att emottaga med ödmjukhet den enda lära, som kan förklara den. Men efter några månader sjuknade det svaga barnet och dog. Ingen tår vätte dess moders kind; hon uthärdade under tystnad den smärta för hvilken hon ej ville böja sig, ogudaktigt trotsande den hand som sände den, och det svaga ljus af gudomlig sanning, som börjat skina in i hennes hjerta försvann, och mörker slöt sig öfver hennes själ.
Hon lät begrafva sitt barn på en stilla undangömd plats på kyrkogården, långt ifrän det hvalf, hvarest Lady Irwin hvilade och hit gick hon då dagens buller tystnat och satt på den lilla kullen med torra ögon och ett förbittradt hjerta. Blommorna som växte i ymnighet kring grafven plockade hon och tog med sig, men hon hängde inga kransar på stenen, och planterade inga blommor på sitt barna hvilorum.
Sina studier, hvilka hon något vårdslösat under den lillas lefnad, återtog hon nu med fördubblad ifver, sökande förströelse och lindring for sitt svidande hjerta i tanke- och själsarbeten Hennes man, som såg, att allt ej var som det borde vara, ehuru långt ifrån att ana rätta naturen af en sorg, om hvilken hon aldrig talade, hjelpte henne gerna i förhoppning att de sysselsättningar, som gåfvo honom så mycken glädje, äfven skulle ha makt att läka hennes hjertas sår. Hennes själ vann sålunda i styrka, men hjertat höll ej jemna steg med densamma; kretsen
