af dem hon älskade hade blifvit trängre; intet utbyte af vänliga sympathier med hennes likar drog henne ifrån sig sjelf; inga ömma barmhertighetsverk mot de fattiga mildrade hennes sorg. Hon blef kall och ståtlig och stolt öfver det lidande hon bevarade så obefläckadt af vanligt medlidande och så olikt alla andras.
En ung qvinna i byn, som gift sig kort efter Lady Irwins ankomst till Swallowfield, förlorade sitt lilla barn kort efter Helens dotters död. Hon var en okonstlad varelse, och bedröfvelsen låg tung på henne, ty hennes man var ofta rå och ibland elak emot henne, och som hon var från en aflägsen ort, hade hon få vänner der i trakten. Mången sommarafton tillbragte hon på kyrkogården, och mången smakfull krans af vilda blommor band hon för att pryda sitt barns graf. Mer än en gång gick Lady Irwin förbi henne i skymningen, men aldrig veknade hennes hjerta med en känsla af deltagande; hon snarare föraktade den sorg, som kunna finna lättnad i sådana barnsliga yttringar, och den stackars fattiga qvinnan — med den enda varelse som älskade henne lagd i grafven, med kläder just tillräckliga att skyla henne, och med ett kallt och glädjelöst hem — var rikare och lyckligare än den sköna ladyn, hvars dyrbara klädningar snuddade förbi henne; ty i djupet af sin smärta kunde hon se upp till En, som lofvat bära hennes sorg, och i ljuset af hvilkens närvaro hon kunde hoppas att bli återförenad med sin älskling.
Verlden, som den kallas, upptog sin vederbörliga del af Lady Irwins tid och uppmärksamhet: hennes smak gjorde henne böjd för prakt, hennes skönhet och talanger för begäret att lysa, under det att hennes mans förmögenhet rättfärdigade hennes plats som en ledande medlem af sällskapslifvet. Inga supeer voro mera lysande, inga middagar bättre ordnade än hennes. Vetenskap, litteratur, konst uppskattades till fullo i hennes hus, hennes man var en fulländad talare, och hon sjelf egde den ännu mera sällsynta förtjensten: att vara en förträfflig åhörarinna. Sålunda var hennes hem en samlingsplats för män af den högsta intellektuela bildning i staden, och när hon var på Swallowfield var hon sällan utan besökande, hvars namn voro kända och aktade.
Men ehuru Lady Irwin hade många beundrare, hade hon dock inga vänner; hon begärde ingen sympathi och hade sjelf ingen att gifva — åtminstone ingen för hvardagslifvets sorger och fröjder — hon var sig sjelf nog. Hos en man är en sådan
