dotter uppväckt, gjorde denna qvinna sig en föraktlig inkomstkälla af barnets förevisande — men nyfikenheten aftog snart — så mycket förr enligt mormodrens tanke, som barnet ärft sin faders mörka hy och hopväxta ögonbryn. Tidigt och ofta underhållen med sina föräldrars förskräckliga historia, och undervisad att antaga ett utseende af intressant svårmod, förvärfvade Agnes sig så småningom denna låga förslagenhet, med hvilken naturen beväpnar de förtryckta, öfverlemnad som hon var under öfvergången från barndom till ungdom åt den gamla qvinnans nycker, som till och med sedan hon blifvit barn på nytt endast drömde om synd och brott.
En djup kärlek till hennes olyckliga moder var poesien i Agnes' lif; hvad helst i hennes minne, som var ljuft eller mildt, samlade sig kring bilden af den sköna, rikt klädda qvinnan i de yppiga rummen, som brukade smeka och leka med henne; af denna soliga aflägsna tid hade hon endast en svag hågkomst, men väl mindes hon sista gången hennes moders armar varit slutna om henne, väl mindes hon de nakna fängelsemurarna, mörkret, de blodsprängda ögonen, de bleka infallna kinderna, och den långa, dröjande sista kyssen af de hvita darrande läpparne.
När hennes mormoder dog, blef hon tvingad att sjelf söka sig medlen för sitt uppehälle, och en tillfällighet förde henne i Mrs Macdonalds familj, hvarest hon innehade en af de lägsta tjensterna. Här väckte hennes högdragna tystnad, som gjorde henne illa tåld af kamraterna, Helens intresse, och hon, sjelf ensam genom bristen på förtroende mellan sig och sin mor, vände beredvilligt sina tankar till den förskjutna och begärde att hon skulle blifva henne gifven som hennes enskilda uppasserska, en begäran som hennes moder, liknöjd för hennes sanna väl och klandervärdt eftergifven, der hon borde vara som strängast, aldrig tänkte på att neka henne. Den vänlighet som så oväntadt visades henne återgäldades af Agnes med en blind tillgifvenhet. Hon berättade en mörk vinternatt för Helen sina föräldrars historia, dröjande med öm noggrannhet vid de minsta detaljer, hvarmed den var försedd. Det var en berättelse, som Helen älskade att höra; hon visade henne aldrig det afskyvärda i synden, och huru slutet var en frukt af den första förvillelsen — hvarken sig sjelf eller den fattiga föräldralösa gjorde Helen uppmärksam härpå.
Under Helens förlofning hade Agnes med svartsjuk ifver
