sorts underfulla ting, hvilka han beskref för henne med outtröttligt tålamod. Det fanns ej en enda underbar harlequinsbragd, som hon ej var förtrogen med, och hon drömde till och med om feen i rosenrödt med silfvervingar, som alltid kom ned i en vagn dragen af påfoglar just i rätt tid att rädda prinsen och prinsessan från den grymma varulfven, som hade tillkännagifvit sin afsigt att äta upp prinsen och upphöja den lilla darrande prinsessan till heder och värdighet af “Fru Varulfvinna.” O, med hvilken vältalighet beskref han ej för sin storögda åhörarinna slutscenen af dramen, när feen efter att hafva gjort prinsen och prinsessan lyckliga ock befordrat deras elaka tanter och onklar till välförtjent straff, uppsteg från de dödliges gemenskap, sittande på ett mångfärgadt moln, som tycktes fulladdadt med elektricitet, — ett sätt att resa högst obeqvämt för hvilken som helst annan än en fee, men som naturligtvis för henne var en stor njutning, — i det hon underrättade prinsen och prinsessan att de nu ej mer fingo vänta något af henne, efter hennes afsigt var att draga sig tillbaka, till sitt privat-lif ibland stjernorna, hvarest hon (som billigt var) ej önskade blifva störd vidare.
Sedan Frank berättat historien sex eller sju gånger för Kitty, blef han så upplifvad deraf, att han fattade den djerfva ideen att uppföra den ; han skulle vara prinsen, Kitty prinsessan, och Sara, hennes sköterska, en serdeles, stadig qvinna, feen; de öfriga personerna finge man tänka sig.
Kitty nedlät sig gerna till att spela prinsessa; hon satte en blomma i sitt hår; satte sig sjelf på en bänk, och låtsade att det var en thron; men när Frank försökte få henne att framställa prinsessans ångest, då hennes älskare blef sliten från henne af den vilda varulfven, här föreställd af ett gammalt krokigt träd, blef han nästan misströstande. Kitty, mycket uppeggad, rusade tappert på trädet, slog dess knotiga stam med sina små knubbiga händer och skrek: “Otäcka varulf, som tar bort min prins!” Det var förgäfves Frank sökte förklara henne varulfvens grymma natur och prinsessans blödiga karaktär. Detta var likväl ingenting jemfördt med det besvär han hade med Sara, som alltid var fördjupad i läsningen af en gammal trasig bok, ätande sura äpplen eller stoppande strumpor, när hon uppfordrades att företaga sin nådiga uppenbarelse på jorden.
Men der voro äfven andra saker, som Frank tyckte om att meddela Kitty; den stora hemligheten af hic, hæc, hoc, i
