Gösta Berlings saga/Kapitel 29

←  Kyrkogården

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf Gamla visor

Döden befriaren  →

GAMLA VISOR

MARIANNE SINCLAIRE satt en stilla eftermiddag i slutet av augusti i sitt rum och ordnade sina brev och andra papper.

Runtom henne var oreda. Stora läderkappsäckar och järnbeslagna vagnslådor voro indragna i rummet. Hennes kläder betäckte stolar och soffor. Ur vindar och skåp och ur de betsade dragkistornas lådor var allt framdraget, siden och linne blänkte, smycken voro utlagda för att fejas, schalar och pälsverk skulle väljas och besiktigas.

Marianne höll på att rusta sig för en lång resa. Ovisst var om hon någonsin mer skulle vända om hem. Hon stod vid en vändpunkt i sitt liv och brände därför en mängd gamla brev och dagböcker. Hon ville inte tyngas av det förflutnas minnen.

Som hon nu sitter där, får hon en bunt gamla verser under händerna. Det var avskrifter av gamla folkvisor, som hennes mor hade brukat sjunga för henne, då hon var liten. Hon löste upp snöret, som sammanhöll dem, och började läsa.

Hon log vemodigt, då hon hade läst en stund. Underlig visdom förkunnade henne de gamla visorna:

Tro inte lyckan, tro inte lyckans tecken, tro inte på rosor och däjeliga blad!

Tro inte skrattet! sade de. Se, den sköna jungfru Valborg åker i gyllene karm, och hennes läppar le, men hon är så sorgefull, som om hovar och hjul skulle gå fram över hennes livs lycka.

Tro inte dansen! sade de. Mången fot svingar lätt över bonad tilja, medan sinnet är tungt som bly. Lustig och yr var liten Kerstin i dansen, medan hon dansade bort sitt unga liv.

Tro inte skämtet! sade de. Mången går till bords med skämtande läppar, medan hon vill dö av sorg. Där sitter den unga Adeline och låter på lek bjuda sig hertig Fröjdenborgs hjärta, viss, att det är den synen hon behöver för att få kraft att dö.

O, ni gamla visor, på vad skall man tro, på tårar och sorg?

Lätt tvingas sorgefull mun att le, men den, som är glad, kan inte gråta. På tårar och suckar tro de gamla visorna, endast på sorgen och sorgens tecken. Sorgen är det verkliga, det beståndande, hon är det fasta urberget under den lösa sanden. På sorgen kan man tro och på sorgens tecken.

Men glädjen är blott sorg, som förställer sig. Det finns på jorden egentligen intet annat än sorg.

»O, ni tröstlösa,» sade Marianne, »hur kommer inte er gamla visdom till korta inför livets fullhet!»

Hon gick fram till fönstret och såg ut i trädgården, där hennes föräldrar lustvandrade. De gingo upp och ned på de breda gångarna och talade om allt, som mötte deras ögon, om markens gräs och himmelens fåglar.

»Se,» sade Marianne, »där går nu ett hjärta och suckar av sorg, medan det aldrig har varit så lyckligt förr!»

Och hon tänkte med ens, att kanske allting till sist låg hos människan själv, att sorg och glädje blott berodde av hennes olika sätt att se tingen. Hon frågade sig om det var lycka eller olycka, som hade gått över henne detta året. Hon visste det knappt själv.

Hon hade genomlevat bittra tider. Hennes själ hade varit sjuk. Hon hade varit böjd till jorden under sin djupa förnedring. Ty då hon hade kommit åter till sitt hem, hade hon sagt till sig själv: »Jag vill inte minnas något ont om min far.» Men så sade inte hennes hjärta. »Han har gjort mig så dödlig sorg,» sade det, »han har skilt mig från den jag älskade, han har bragt mig till förtvivlan, då han slog mor. Jag önskar honom inget ont, men jag är rädd för honom.» Och så märkte hon hur hon måste tvinga sig för att kunna sitta stilla, då hennes far satte sig bredvid henne. Hon ville bara fly från honom. Hon försökte att bemanna sig, hon talade med honom som vanligt och var nästan ständigt i hans sällskap. Behärska sig kunde hon, men hon led outsägligt. Hon slutade med att avsky allt hos honom: hans grova, starka röst, hans tunga gång, hans stora händer, hela den väldiga kämpagestalten. Hon önskade honom intet ont, hon

Gamla visor.

ville inte skada honom, men hon kunde inte mer nalkas honom utan att erfara en känsla av rädsla och avsky. Hennes kuvade hjärta hämnade sig. »Du lät mig inte älska,» sade det, »men jag är ändå din herre, du skall sluta med att hata.»

Van, som hon var, att ge akt på allt, som rörde sig inom henne, märkte hon väl hur denna avsky blev allt djupare, hur den växte för varje dag. På samma gång var det, som om hon nu skulle vara för evigt fastbunden vid hemmet. Hon förstod, att det skulle vara bäst, om hon reste ut bland människor, men därtill kunde hon inte förmå sig nu efter sjukdomen. Det skulle aldrig komma någon lindring i allt detta. Hon skulle bara bli alltmer plågad, och en dag skulle hennes självbehärskning ge vika, och hon skulle bryta ut mot sin far och visa honom sitt hjärtas bitterhet, och så skulle det bli strid och olycka.

Så hade våren och försommaren gått. I juli hade hon förlovat sig med baron Adrian för att kunna få ett eget hem.

En skön förmiddag hade baron Adrian sprängt in på gården, ridande på en präktig häst. Hans husarjacka hade lyst i solen, hans sporrar och sabel och gehäng hade glittrat och strålat, för att inte tala om hans eget friska ansikte och leende ögon. Melchior Sinclaire hade själv stått på trappan och tagit emot honom, då han kom. Marianne hade suttit vid fönstret och sytt. Hon hade sett honom komma och hörde nu varje ord, som han talade med hennes far.

»Goddag, riddar Solsken!» ropade brukspatronen emot honom. »Tusan så grann du är! Du är väl inte ute på friarfärd heller?»

»Jojo män, farbror, det är just vad jag är,» svarade han och skrattade.

»Är det ingen skam i dig, pojke? Vad har du att föda hustru med?»

»Ingenting, farbror. Hade jag något, skulle tusan gifta sig.»

»Säger du det, säger du det, riddar Solsken. Men den där granna jackan, den har du haft råd att skaffa dig ändå.»

»På kredit, farbror.»

»Och hästen du rider på, den är värd mycket pengar den, skall jag säga gunstig junkern. Var har du fått den ifrån?»

»Hästen är inte min, farbror.»

Detta var mer än den store brukspatronen kunde motstå. »Gud vare med dig, pojke!» sade han. »Du behöver nog en fru, som har något. Kan du få Marianne, så ta henne!»

På så sätt hade allt blivit klart dem emellan, innan baron Adrian hade kommit av hästen en gång. Men Melchior Sinclaire visste nog vad han gjorde, ty baron Adrian var en bra karl.

Sedan hade friaren kommit in till Marianne och genast stormat fram med sitt ärende.

»Å, Marianne, kära Marianne! Jag har talat vid farbror redan. Jag vill så gärna ha dig till hustru. Säg, att du vill, Marianne!»

Hon hade lockat fram sanningen. Gamle baron, hans far, hade varit åstad och låtit narra sig att köpa några tomma gruvor igen. Gamle baron hade köpt gruvor hela sitt liv, och aldrig hade det funnits något i dem. Hans mor var orolig, själv hade han kommit i skuld, och nu friade han till henne för att därmed rädda sitt fädernehem och sin husarjacka.

Hans hem var Hedeby säteri, det låg på andra sidan sjön, nästan mittemot Björne. Hon kände honom väl, de voro jämnåriga och lekkamrater.

»Du kan gärna gifta dig med mig, Marianne. Jag för ett så uselt liv. Jag får rida på lånade hästar och kan inte betala mina skräddarräkningar. Detta kan ju inte gå i längden. Jag blir tvungen att ta avsked, och då skjuter jag mig.»

»Men, Adrian, vad skulle det bli för ett äktenskap? Vi äro ju inte en smul förälskade i varandra.»

»Ja, vad kärlek beträffar, så bryr jag mig inte ett dugg om det skräpet,» hade han då förklarat. »Jag tycker om att rida en bra häst och att jaga, men jag är ingen kavaljer, jag, jag är en arbetare. Om jag bara kunde få pengar, så jag kunde överta gården därhemma och skaffa mamma lugna dar, så vore jag nöjd. Jag skulle både plöja och så, för jag tycker om arbete.»

Så hade han sett på henne med sina hederliga ögon, och hon visste, att han talade sanning, och att han var en man att lita på. Hon förlovade sig med honom, mest för att komma hemifrån, men också för att hon alltid hade tyckt bra om honom.

Men aldrig skulle hon glömma den månad, som följde den augustiafton, då hennes förlovning eklaterades, hela denna vansinnets tid.

Baron Adrian blev för varje dag allt sorgsnare och tystare. Han kom nog till Björne mycket ofta, ibland flera gånger om dagen, men hon kunde inte undgå att märka hur förstämd han var. Tillsammans med andra kunde han ännu skämta, men i hennes sällskap blev han omöjlig: tystnad och tråkighet hela karlen. Hon förstod nog hur det var med honom. Det var inte så lätt, som han trodde, att gifta sig med en ful kvinna. Nu hade han fattat avsmak för henne. Ingen visste bättre än hon själv hur ful hon var. Hon hade nog visat honom, att hon inte önskade några smekningar eller kärleksbetygelser, men han pinades ändå av att tänka på henne som sin hustru, och det blev värre för honom dag för dag. Varför gick han då och våndades? Varför slog han inte upp? Hon hade givit honom vinkar, som voro tydliga nog. Själv kunde hon ingenting göra. Hennes far hade helt enkelt sagt henne, att hennes rykte inte tålde några flera äventyrligheter i förlovningsväg. Då hade hon föraktat dem båda lika djupt, och varje utväg hade synts henne god nog för att undkomma dessa sina herrar.

Så, endast ett par dagar efter det stora förlovningskalaset, hade omslaget kommit plötsligt och underligt.

I sandgången mittframför trappan på Björne låg en stor sten, som var till mycket besvär och förargelse. Åkdon välte på den, hästar och folk snavade över den, pigor, som kommo med tunga mjölkbyttor, stötte mot den och spillde ut mjölken, men stenen fick alltjämt ligga kvar, eftersom den redan hade legat där i så många år. Den hade ju funnits där i brukspatronens föräldrars tid, långt innan man hade tänkt på att bygga Björne gård. Brukspatron Sinclaire förstod inte varför han skulle ta upp den ur jorden.

Men en av de sista dagarna i augusti hände, att två pigor, som buro en tung så, snavade över stenen. De föllo, skadade sig illa, och oviljan över stenen vart stor.

Det var ännu bara frukostdags. Brukspatronen var ute på sin morgonvandring, men som folket just var hemma vid gården mellan åtta och nio, lät fru Gustava befalla några män att komma och gräva upp den stora stenen.

De kommo också med järnspett och spadar, grävde och bände och fingo äntligen upp den gamla fridstöraren ur hans håla. Så buro de bort honom till bakgården. Det var arbete nog för sex karlar.

Inte förr var stenen upptagen, än brukspatronen kom hem, och strax fick han ögonen på eländet. Man må tro, att han blev vred. Det var inte mer samma gård, tyckte han. Vem hade vågat flytta bort stenen? Jaså, fru Gustava hade givit befallningen. Ja, de kvinnfolken hade då inget hjärta i kroppen. Visste inte hustru hans, att han älskade den stenen?

Och så gick han rätt på stenen, lyfte den med mannakraft och bar den över bakgården och gården ända fram till platsen, där den hade legat, och där slängde han ned den. Och det var en sten, som sex karlar med nöd hade kunnat lyfta. Den bragden blev storligen beundrad över hela Värmland.

Medan han bar stenen över gården, hade Marianne stått vid fönstret i matsalen och sett på honom. Hon hade aldrig sett honom så förfärlig. Han var hennes herre, denne fruktansvärde med den omätliga styrkan, en orimlig, nyckfull herre, som aldrig frågade efter något annat än sitt eget behag!

De höllo på att äta frukost, och hon stod med en bordskniv i handen. Ovillkorligen lyfte hon kniven.

Fru Gustava fattade henne om handleden.

»Marianne!»

»Vad står på, mor?»

»Å, Marianne, du såg så konstig ut. Jag blev rädd.»

Marianne betraktade henne länge. Hon var en liten, torr människa, gråhårig och rynkig redan vid femtio år. Hon älskade som en hund, hon, utan att räkna hugg och slag. Hon var oftast vid gott mod, och ändå gjorde hon ett sorgligt intryck. Hon var som ett stormpiskat träd på havsstranden, hon hade aldrig fått ro att växa. Hon hade lärt att gå smygvägar, ljög, när det behövdes, och gjorde sig ofta dummare, än hon var, för att slippa förebråelser. I allt var hon ett mannens verk.

»Skulle mor sörja mycket, om far doge?» frågade Marianne.

»Marianne, du är ond på far. Du är alltid ond på honom. Varför kan inte allt bli bra nu, då du har fått en ny fästman?»

»Å, mor! Jag rår ju inte för det. Kan jag hjälpa, att jag ryser för honom? Ser då inte mor också hurudan han är? Varför skulle jag tycka om honom? Han är häftig, han är ohyfsad, han har pinat dig, så att du har blivit gammal i förtid. Varför skall han vara vår herre? Han bär sig ju åt som en galning. Varför skall jag ära och akta honom? Han är inte god, han är inte barmhärtig. Jag vet, att han är stark. Han kan slå ihjäl oss när som helst. Han kan kasta oss ut ur huset, när han vill. Är det därför jag skall älska honom?»

Men då hade fru Gustava inte alls varit densamma som förr. Hon hade fått kraft och mod och talat myndiga ord.

»Du skall akta dig, Marianne. Det synes mig nästan, som om din far hade rätt, när han stängde dig ute i vintras. Du skall få se, att du blir straffad för detta. Du skall lära dig att tåla utan att hata, Marianne, att lida utan att hämnas.»

»Å, mor, jag är så olycklig.»

Strax därpå kom avgörandet. De hörde från förstugan dånet av ett tungt fall.

De fingo aldrig veta om Melchior Sinclaire hade stått på förstutrappan och genom den öppna salsdörren lyssnat till Mariannes ord eller om det var blotta kroppsansträngningen, som hade vållat slaganfallet. Då de kommo ut, låg han avsvimmad. Om anledningen vågade de aldrig sedermera fråga honom. Han själv lät inte någonsin märka, att han hade hört något. Marianne vågade aldrig tänka ut den tanken, att hon ofrivilligt hade hämnat sig. Men åsynen av fadern, liggande där på denna samma trappa, där hon hade lärt att hata honom, tog på en gång bitterheten ur hennes hjärta.

Han återfick snart medvetandet, och då han hade hållit sig stilla ett par dagar, var han sig lik — och dock inte alls sig lik.

Marianne såg föräldrarna tillsammans genomvandra trädgården. Så var det alltid nu. Han gick aldrig ut ensam, for inte någonsin mera bort, knotade över främmande och över allt, som skilde honom från hans hustru. Ålderdomen hade kommit över honom. Han kunde inte förmå sig att skriva ett brev. Hans hustru måste göra det. Han beslöt aldrig något på egen hand, utan frågade henne om allt och lät det bli, som hon bestämde. Och han var alltid blid och vänlig. Han märkte själv den förändring, som hade kommit över honom, och hur lycklig hans hustru var. »Hon har det bra nu,» sade han en dag till Marianne och pekade på fru Gustava.

»Å kära Melchior,» utbrast hon då, »nog vet du, att jag hellre ville, att du skulle bli frisk igen.»

Och det önskade hon väl. Det var hennes fröjd att tala om den store brukspatronen, sådan han var i sin styrkas dagar. Hon berättade hur han stod ut i sus och dus lika bra som någon av Ekeby kavaljerer, hur han gjorde affärer och förtjänade mycket pengar, just då hon trodde, att han i sin vildhet skulle bringa dem från hus och gård. Men Marianne visste, att hon var lycklig trots all sin klagan. Att få vara allt för den mannen, det var ju nog för henne. De sågo båda gamla ut, brutna i förtid. Marianne trodde, att hon kunde se deras kommande liv. Han skulle så småningom bli allt svagare, slaganfallen skulle komma och göra honom allt hjälplösare, och hon skulle gå och vakta honom, till dess döden skilde dem åt. Men slutet kunde ju vara långt avlägset. Fru Gustava skulle få ha sin lycka i ro ännu en tid. Det måste bli så, tyckte Marianne. Livet stod i skuld till henne.

Också för henne själv hade det blivit bättre. Ingen ängslande förtvivlan tvang henne att gifta sig för att få en annan herre. Hennes sårade hjärta hade fått ro. Hatet hade brusat fram där likaväl som kärleken, men hon tänkte inte mer på de lidanden detta hade kostat henne. Hon måste erkänna, att hon var en sannare, rikare, högre människa än förr. Vad kunde hon då önska ogjort av det, som hade skett? Var det då så, att allt lidande var ett gott? Kunde allt vändas till lycka? Hon hade börjat att hålla allt det för gott, som kunde bidraga att utveckla henne till en högre grad av mänsklighet. De gamla visorna hade inte rätt. Sorgen var inte det enda beståndande. Hon skulle nu resa och se sig om för att finna någon plats, där hon behövdes. Om hennes far hade varit vid sitt gamla lynne, skulle han aldrig ha tillåtit henne att slå upp förlovningen. Nu hade fru Gustava bemedlat saken. Marianne hade till och med fått rättighet att lämna baron Adrian den penninghjälp han behövde.

Också på honom kunde hon tänka med glädje. Hon skulle ju bli fri från honom. Han hade i sin käckhet och levnadslust alltid påmint henne om Gösta, nu skulle hon få se honom glad igen. Han skulle åter bli denna solskenets ryttare, som hade kommit i sin glans till hennes fars gård. Hon skulle skaffa honom jord, där han fick plöja och gräva, så mycket hans hjärta begärde, och hon skulle få se honom föra en vacker brud till altaret.

Under sådana tankar sätter hon sig ned och skriver för att återge honom friheten. Hon skriver mjuka, intalande ord, förstånd, inlindat i skämt, och ändå så, att han måste förstå hur allvarligt hon menar.

Medan hon skriver, höras hästhovar slå mot vägen.

»Min kära riddar Solsken,» tänker hon, »detta är sista gången.»

Baron Adrian kommer strax därpå rätt in i hennes rum.

»Nej, Adrian, kommer du in här?» och hon ser förfärad på alla packsakerna.

Han blir genast skygg och blyg och stammar fram en ursäkt.

»Jag håller på att skriva till dig,» säger hon. »Se här, du kan gärna läsa det genast.»

Han tar brevet, och hon sitter och ger akt på honom, medan han läser. Hon längtar efter att få se hans ansikte stråla upp i glädje.

Men han har inte läst långt, förrän han blir eldröd i ansiktet, kastar brevet på golvet, trampar på det och svär, riktigt stormsvär.

Då far en sakta darrning genom Marianne. Hon är ingen nybörjare i studiet av kärleken, dock har hon inte förstått denna oerfarna pojke, detta stora barn.

»Adrian, kära Adrian!» säger hon. »Vad är det för komedi du har spelat med mig? Kom och säg mig sanningen!»

Han kom och höll rent av på att kväva henne med smekningar. Stackars gosse, så han hade våndats och längtat!

Om en stund såg hon ut. Där gick fru Gustava alltjämt och talade med den store brukspatronen om blommor och fåglar, och här satt hon och jollrade om kärlek. »Livet har låtit oss båda känna sitt hårda allvar,» tänkte hon och log vemodigt. »Det vill trösta oss, vi ha fått var sitt stora barn att leka med.»

Det var ändå gott, att hon kunde bli älskad. Det var ljuvt att höra honom viska om den trollkraft, som utgick från henne, om hur han hade blygts över vad han hade sagt under deras första samtal. Han hade inte då vetat vilken makt hon hade. Å, ingen man kunde komma i hennes närhet utan att älska henne, men hon hade skrämt honom; han hade känt sig så underligt kuvad.

Det var inte lycka, inte olycka, men hon skulle försöka leva med den mannen.

Hon började förstå sig själv och tänkte på de gamla visornas ord om turturduvan, denna längtans fågel. Aldrig dricker hon klart vatten, utan först grumlar hon det med sin fot, så att det bättre måtte passa hennes sorgsna sinne. Så skulle inte heller hon gå fram till livets källa och dricka klar, oblandad lycka. Grumlat av vemod, behagade henne livet bäst.