nom, och den jättelike Porthos, som var huvudet högre än allt folket förkunnade, att han såg den kungliga vagnen komma. D'Artagnan reste sig därvid på tåspetsarna, men Athos och Aramis lyssnade för att söka utröna allmänna sinnesstämningen. Då vagnen for förbi, igenkände d'Artagnan Harrison vid ena vagnsdörren och Mordaunt vid den andra.
Folket, vars sinnesstämning Athos och Aramis studerade, utgöt sig i smädelser och förbannelser mot konungen.
Athos återvände mycket nedslagen.
— Min bäste vän, sade d'Artagnan till honom, det är gagnlöst att envisas; ställningen är verkligen hopplös. För min del omfattar jag konungens sak endast för din skull och av ett visst intresse för musketörspolitik… jag tycker att det skulle vara ganska roligt att rycka offret från alla dessa skränfockar och driva gäck med dem. Jag skall tänka på saken.
Redan dagen därpå, då Athos stod vid fönstret, som vette utåt en av de folkrikaste trakterna i City, hörde han den parlamentsbill utropas, i kraft av vilken ex-konung Karl I, anklagad för högförräderi och missbruk av konungamakten, kallades inför rätta.
D'Artagnan stod bredvid Athos, Aramis rådfrågade en karta, och Porthos höll som bäst på att förtära de sista läckerheterna av en god frukost.
— Parlamentet! utropade Athos. Det är inte möjligt, att parlamentet utfärdat en sådan bill.
— Hör på, sade d'Artagnan, jag förstår mycket litet engelska, men som engelskan blott är en illa uttalad franska, så kan enligt min mening parliaments bill inte betyda annat än ett beslut av parlamentet.
I detsamma inträdde värden, och Athos vinkade åt honom att närma sig.
— Har parlamentet utfärdat denna bill? frågade Athos värden på engelska.
— Ja, mylord, det rena parlamentet.
— Vad? Det rena parlamentet? Finns det två parlament?
