XXII.
WHITEHALL.
SOM MAN LÄTT KUNNAT FÖRUTSE, DÖMDE parlamentet Karl Stuart till döden. Politiska domar äro nästan alltid blott tomma formaliteter, ty samma lidelser, som föranlett anklagelsen, förestava även domen. Sådan är revolutionens förskräckliga logik.
Ehuru våra vänner varit förberedda på denna dom, väckte den likväl deras djupa smärta. D'Artagnan, vars förstånd aldrig var rikare på utvägar än just i de mest kritiska ögonblicken, svor ånyo att försöka allt för att avvärja det blodiga sorgespelets slutscen. Men på vad sätt? Det kunde han ännu endast dunkelt skönja. Allt måste bero på omständigheterna.
I förbidan på att en fullständig plan skulle kunna uppgöras och utföras, måste man till varje pris för alt vinna tid söka hindra avrättningens verkställande, som enligt domstolens beslut skulle äga rum redan följande dag.
Enda utvägen var att undanskaffa Londons bödel. Om bödeln försvunnit, kunde domen ej verkställas. Man skulle utan tvivel då hämta skarprättaren från närmaste stad, men därtill krävdes åtminstone en dag, och en dag kunde under
