vid sin sida bär en så aktningsvärd pamp, med er finns väl ingen, som inte har rättighet att anhålla om ett envig.
— Aha, svarade Mordaunt. Det är således en duell, ni föreslår mig?
Han steg upp med blixtrande ögon, som om han varit hågad att genast besvara utmaningen.
Även Porthos steg upp, nu som alltid beredd på detta slags äventyr.
— Låt oss inte förhasta oss, sade d'Artagnan med samma kallblodighet som förut; var och en av oss önskar säkert, att saken tillgår med iakttagande av alla övliga regler. Tillstå, herr Mordaunt, att ni har god lust att döda oss allesammans, ingen undantagen.
— Ingen undantagen, svarade Mordaunt.
— Gott, återtog d'Artagnan, jag får säga, att dessa herrar återgälda edra välvilliga tänkesätt mot dem och skulle även med största nöje döda er. Än mer, de skola också sannolikt göra det, men det skall åtminstone ske, som det ägnar och anstär rättsinniga ädlingar.
Vid dessa ord kastade d'Artagnan sin hatt på mattan, sköt tillbaka sin stol, vinkade åt sina vänner att göra likaså och fortfor, i det han med äkta franskt behag bugade sig:
— Jag står till er tjänst, min herre, ty om ni ingenting har att invända däremot, så är det jag som börjar. Visserligen är min värja kortare än er, men jag hoppas, att min arm skall ersätta, vad som fattas i värjans längd.
— Stopp där, sade Porthos, i det han steg fram, jag börjar jag, och det utan granna fraser.
— Tillåt mig börja, Porthos, inföll Aramis.
— Mina herrar, sade d'Artagnan, giv er till tåls, er tur kommer väl. Stanna därför på er plats, liksom Athos, vars lugn jag inte nog kan rekommendera till efterföljd. För övrigt, fortfor han, i det han med en förfärande åtbörd drog sin värja, har jag en enskild affär att uppgöra med den där herrn, och jag börjar därför. Jag önskar, och vill det!
Det var första gången d'Artagnan yttrade dessa ord, då han
