talade med sina vänner. Han hade hittills nöjt sig med att blott tänka så.
Porthos drog sig tillbaka, Aramis stack sin värja under armen, Athos förblev orörlig i den mörka vrån, där han satt, icke så lugn som dArtagnan sagt; hans panna var kallsvett, hans bröst flämtade.
— Stick din värja i slidan, chevalier, sade d'Artagnan till Aramis; herrn kunde eljest tro dig om avsikter, som du inte har.
Därpå sade han, vänd till Mordaunt:
— Jag är färdig, min herre.
— Mina herrar, sade Mordaunt, jag förundrar mig över er. Ni tvista om, vem som skall börja slåss med mig, men mig fråga ni inte därom, fastän den saken väl ändå rör mig något, tycker jag. Det är väl sant, att jag hatar er alla, men dock i olika grad. Jag hoppas kunna döda er alla, men jag har större utsikt att kunna döda den förste än den andre, den andre än den tredje, och den tredje än den siste. Jag håller därför på min rättighet att själv få utse min motståndare. Neka ni mig denna rättighet, så tag mitt liv… jag slåss inte på andra villkor.
De fyra vännerna sågo på varandra.
— Det är ganska rätt, sade Porthos och Aramis, som hoppades, att valet skulle falla på dem.
Varken Athos eller d'Artagnan yttrade något, men själva deras tystnad innebar ett samtycke.
— Nåväl, återtog Mordaunt mitt under den djupa och högtidliga tystnad, som rådde i detta hemlighetsfulla hus, nåväl, jag utväljer till min förste motståndare den av er, som då han inte längre ansåg sig värdig att heta greve de La Fère, kallade sig Athos.
Athos steg upp från sin stol, men till sina vänners slora förvåning sade han, efter ett ögonblicks orörlighet och tystnad, skakande på huvudet:
— Herr Mordaunt, all duell oss emellan är omöjlig, visa någon annan den äran, ni tillämnat mig.
Han satte sig åter.
