— Ha, framstötte Mordaunt, se där redan en, som är rädd.
— Blixt och dunder! utropade d'Artagnan, i det han tog ett sprang mot den unge mannen, vem vågade någonsin säga, att Athos var rädd!
— Bry dig inte om hans prat, d'Artagnan! sade Athos med ett småleende, fullt av svårmod och förakt.
— Är detta ditt beslut, Athos? frågade gascognaren.
— Ja, mitt orubbliga beslut.
— Gott, ni har hört, herr Mordaunt, att greve de La Fère inte vill göra er den äran att slåss med er. Välj därför någon av oss andra i hans ställe.
— Då jag inte får fäkta med honom, svarade Mordaunt, bryr jag mig inte så mycket om vem det blir. Lägg edra namn i en hatt, så tar jag ett på en slump.
— Den idén är ju inte så dum, sade d'Artagnan.
— Ja, det är ju ett bra sätt att avgöra saken, instämde Aramis.
— Hör på, Aramis, ålertog d'Artagnan, skriv du våra namn med den fina, vackra handstil, med vilken du en gång skrev till Marie Michon för att underrätta henne om, att den där herrns mor ämnade låta mörda hertigen av Buckingham.
Mordaunt hörde detta nya utfall utan att blinka. Han stod med armarna i kors och syntes så lugn, som en människa möjligtvis kan vara under dylika förhållanden.
Aramis gick fram till Cromwells skrivbord, rev ett papper i tre lika stora bitar, skrev sitt namn på den första, sina kamraters på de två andra lapparna, hoprullade dem, lade dem i sin hatt och räckte den åt Mordaunt.
Denne stack ned sin hand i hatten och tog en av de tre papperslapparna, vilken han, utan att läsa den, helt föraktligt kastade ned på bordet.
— Din fördömde ormunge! mumlade d'Artagnan. Jag skulle vilja avstå från alla mina utsikter till kaptensgraden, för att finna mitt namn på papperslappen.
Aramis vek upp papperet, men i trots av det lugn och den kallblodighet, han sökte visa, märkte man dock, att hans röst darrade av hat och stridslystnad.
