— O Athos, Athos, ädla hjärta! Ve över oss, som låtit dig omkomma!
— Ja, ve över oss! upprepade d'Artagnan.
— Ve, ve! mumlade Aramis.
Mitt på den av månskenet belysta delen av vattenytan syntes nu åter, på fyra eller fem famnars avstånd från båten, en likadan virvel som den, vilken uppstått, då de båda gestalterna sjunkit, och man såg nu uppdyka, först håret, sedan ett blekt ansikte med öppna, men livlösa ögon och slutligen en kropp, som efter att ha upprest sig över vattenytan ända till bröstet, sakta nedföll på ryggen och gungade efter de nyckfulla vågornas rörelser.
I bröstet på liket satt en dolk, vars gyllene fäste blixtrade.
— Mordaunt! Mordaunt! utropade de tre vännerna. Det är Mordaunt.
— Men Athos? sade d'Artagnan.
Plötsligt krängdes båten ned på vänstra sidan av en ny och oväntad tyngd, och Grimaud uppgav ett tjut av glädje.
Alla vände sig om, och varseblevo Athos, dödsblek i ansiktet, med darrande hand fatta tag i båtkanten för att vila sig.
Fyra par senfulla armar drogo genast upp honom och lade honom i båten, där Athos snart kände sig uppvärmd, upplivad och pånyttfödd genom sina glädjedruckna vänners ömma omsorger och smekningar.
— Du är väl inte sårad? frågade d'Artagnan.
— Nej, svarade Athos, och han?
— Åh, den här gången äro vi, Gudskelov, äntligen av med honom! Se där!
D'Artagnan pekade på Mordaunts döda kropp, som gungade på böljornas rygg och än sänkt under vattnet, än åter upplyft på ytan, ännu tycktes förfölja de fyra vännerna med en blick, full av hån och dödligt hat.
Äntligen sjönk han. Athos hade följt honom med blickar, som röjde vemod och medlidande.
— Bravo, Athos! sade Aramis med en hos honom sällsynt hjärtlighet.
