tillgivenheten, sade Porthos. Jag slår vad, att du redan i tankarna såg dig sönderstyckad och uppäten av din husbonde.
— Ja, herre, och jag måste tillstå, att min tillfredsställelse över att möjligen kunna vara er till gagn var blandad med en viss ledsnad.
— Mouston, sade Porthos rörd, om vi någonsin mer återse mitt slott Pierrefonds, skall du av mig för dig och dina efterkommande erhålla den lilla inhägnade vingården ovanför arrendehemmanet.
— Och ni skall kalla den Tillgivenhetens vingård, Mouston, sade Aramis, för att till eftervärlden bevara minnet av er uppoffring.
— Chevalier, sade d'Artagnan skrattande, du skulle nog äta av Mouston utan alltför mycken motvilja, synnerligast efter några dagars fasta.
— Nej, på min ära, svarade Aramis, då skulle jag föredraga Blaisois, ty honom har jag inte känt så länge.
Under detta utbyte av skämt, vars egentliga syfte var att ur Athos sinne förjaga minnet av det nyss upplevade, kände betjänterna dock en viss oro, med undantag av Grimaud, som visste, att faran säkerligen skulle sväva förbi hans huvud.
Stum som vanligt och utan att taga minsta del i samtalet, arbetade Grimaud av alla krafter, med en åra i vardera handen.
— Du ror, du, Grimaud sade Athos.
Grimaud böjde på huvudet.
— Varför gör du det?
— För att bli varm.
Medan de andra skeppsbrutna hackade tänder av köld, svettades verkligen den tystlåtne Grimaud.
Plötsligt uppgav Mousqueton ett glädjerop, i det han över huvudet upplyfte en butelj.
— Ah, sade han, i det han räckte Porthos buteljen, nu, herre, äro vi räddade, båten är försedd med livsmedel.
Han sökte omsorgsfullt under sätet, där han redan tagit det värdefulla fyndet, och framtog efter varandra ett helt dussin sådana buteljer, bröd och ett stycke salt kött.
