Sergeanten kom genast ut, och med den mvyndighet borgarna kunna antaga, då de beklädas med militärisk värdighet. frågade han:
— Vilka äro ni, mina herrar?
— Två adelsmän, svarade Athos.
— Varifrån komma ni?
— Från London.
— Vad är ert ärende i Paris?
— Att framföra en beskickning till hennes majestät drottningen av England.
— Alla människor ämna sig visst i dag till drottningen av England, sade sergeanten. Vi ha redan i vakten tre andra adelsmän, vilkas pass man håller på att granska, och som också ämna sig till drottning Henriette. Var äro edra pass?
— Vi ha inga.
— Vad? Inga pass!
— Nej, vi komma från England, som vi redan sagt, och äro alldeles okunniga om den härvarande politiska ställningen, emedan vi lämnade Paris före konungens bortresa.
— Aha, sade sergeanten med listig min, ni äro väl kardinalister och vilja komma in 1 Paris för att spionera på oss.
— Min bäste vän, sade Athos, om vi vore kardinalister skulle vi tvärtom vara försedda med alla möjliga pass. Tro mig, i er närvarande belägenhet böra ni framför allt misstro dem, vilkas pass äro i fullkomlig ordning.
— Stig in i högvakten, sade sergeanten; där få ni framställa edra skäl för befälhavaren.
Denna högvakt var helt och hållet upptagen av borgare och män av folket; somliga spelade, andra drucko eller pratade.
I ett hörn och nästan bevakade stodo tre redan anlända adelsmän, vilkas pass officeren undersökte. Denne officer befann sig i ett enskit rum närmast intill det andra. De först anlända männen voro insvepta i långa kappor, och en av dem, till växten mindre än hans kamrater, höll sig bakom i skuggan.
Vid den underrättelse sergeanten meddelade, att han efter all sannolikhet medförde två kardinalister, spetsade de tre adelsmännen öronen och skärpte sin uppmärksamhet. Den
