minste av de tre, vilken tog ett steg framåt drog sig genast tillbaka och befann sig åter i skuggan.
Vid uppgiften att de nykomna voro utan pass, tycktes de närvarandes enhälliga mening vara den, att de icke borde få slippa in i staden.
— Jo, mina herrar, sade Athos, det är tvärtom troligt. att vi skola slippa in, ty vi ha väl att göra med förnuftiga människor. Det finns en helt enkel utväg, nämligen att uppgiva våra namn för hennes majestät drottningen av England, och om hon ansvarar för oss, hoppas jag, att ni inte skola se något hinder för att lämna oss fritt tillträde.
Vid dessa ord blev den i skuggan stående adelsmannen allt mer uppmärksam och gjorde en sådan rörelse av förvåning, att hans hatt, vilken blivit uppskjuten av kappan, vari han ännu mer omsorgsfullt än förut insvept sig, föll av honom. Han böjde sig hastigt ned och tog upp den.
— Herre Gud! utropade Aramis och stötte med armbågen till Athos, såg du?
— Var då? frågade Athos.
— Ansiktet på den minste av de tre adelsmännen.
— Nej.
— Jag tyckte… men det är inte möjligt…
I detta ögonblick återkom sergeanten, som gått in i nästa rum för att erhålla vakthavande officerens order, och sade, i det han visade på de tre adelsmännen, till vilka han lämnade några papper:
— Passen äro i behörig ordning. Låt dessa tre herrar slippa in obehindrat.
De tre adelsmännen gjorde ett tecken med huvudet och skyndade att begagna sig av det tillstånd, som givits dem.
Aramis följde dem med ögonen; då den minsta gick förbi, tryckte han Athos hand.
— Vad är det, min vän? frågade denne.
— Jag tyckte… men det var utan tvivel en synvilla.
Därpå tillade han, i det han vände sig till sergeanten:
— Säg mig min herre, känner ni de tre adelsmännen, som nyss gingo ut?
