— Jag känner dem efter deras pass; de voro herrar de Flamarens, de Châtillon och de Bruy, tre adelsmän av fronden, vilka ämna sluta sig till hertig de Longueville.
— Det var besynnerligt, sade Aramis, i det han snarare besvarade sin egen tanke än vad sergeanten yttrat; jag tyckte mig igenkänna Mazarin själv.
Sergeanten brast i skratt.
— Han! utropade sergeanten; skulle han våga sig hit till oss så där… för att bli hängd. Åh nej, så dum är han nog inte!
— Nåja, mumlade Aramis, det är möjligt, att jag misstog mig. Jag har inte d'Artagnans ofelbara blick.
— Vem talar om d'Artagnan här? frågade officeren, vilken just i detsamma visade sig i dörren till sitt rum.
— Åh! utropade Grimaud, i det han spärrade upp ögonen.
— Vad är det? frågade Athos och Aramis på en gång.
— Planchet! svarade Grimaud. Planchet med ringkrage!
— Herrar de La Fère och d'Herblay tilbaka i Paris! utropade officeren. Vilken glädje för mig, mina herrar… ty ni komma utan tvivel för att sluta er till prinsarnas parti?
— Som du ser, min käre Planchet, svarade Aramis, under det Athos smålog vid åsynen av den höga grad, Mousquetons och Grimauds gamle kamrat nu innehade vid borgarmilisen.
— Och herr d'Artagnan, som ni nyss talade om, herr d'Herblay, törs jag fråga, om ni haft några underrättelser från honom?
— Vi lämnade honom för fyra dagar sedan, min vän, och allt ger oss anledning förmoda, att han ankommit till Paris före oss.
— Nej, min herre, jag är säker på, att han inte kommit tillbaka till huvudstaden. När allt kommer omkring har han kanske stannat kvar i Saint-Germain.
— Det tror jag inte… vi ha stämt möte på värdshuset Geten.
— Där var jag senast i dag.
— Och den vackra Madeleine hade inga underrättelser om honom? frågade Aramis småleende.
— Nej, min herre, och jag bör inte dölja för er att hon var mycket orolig.
