— Nå, det är ju ingen tid förlorad, svarade Aramis, och vi ha skyndat oss mycket. Tillåt därför, bäste Athos, att jag utan vidare frågor om vår vän nu lyckönskar herr Planchet.
— Åh, herr chevalier, sade Planchet, i det han bugade sig.
— Löjtnant? frågade Aramis.
— Ja, med löfte att få bli kapten.
— Det är ju ganska vackert! sade Aramis. Hur har ni fått all denna utmärkelse?
— Först och främst vet ni ju, mina herrar, att det var jag, som räddade herr de Rochefort?
— Ja visst, det har han själv berättat oss.
— Vid detta tillfälle var jag nära att bli hängd av Mazarin, vilket naturligtvis ökade min popularitet. Ni veta dessutom, mina herrar, att jag varit sergeant vid Piemontregementet. Nåväl, en dag, då ingen kunde lära en hop beväpnade borgare att hålla jämna steg i marsch, lyckades det mig att få dem att gå med samma fot, och man utnämnde mig till löjtnant på exercisfältet.
— Gott, då ha vi saken förklarad, sade Aramis.
— Men hör på, inföll Athos, ni lära ju ha en hel del adel på er sida?
— Ja visst. Först och främst ha vi, som ni säkert veta, prins de Conti, hertig de Longueville, hertig de Beaufort, hertig de Chevreuse, herr de Brissac, marskalk de la Mothe, markis de Vitry, markis de Noirmoutier, greve de Montrésor och jag mins inte alla!
— Och Vicomte de Bragelonne? frågade Athos med upprörd stämma. D'Artagnan sade mig, att han, då han for bort, rekommenderade honom hos er, min gode Planchet.
— Ja, herr greve, som om det varit hans egen son, och jag kan också säga, att jag inte ett enda ögonblick förlorat honom ur sikte.
— Då mår han väl bra? återtog Athos med av glädje darrande röst; ingenting har väl hänt honom?
— Nej, ingenting, herr greve.
— Och han bor…?
— På Grand Charlemagne som förut.
