— Och han tillbringar sina dagar…?
— Än hos drottningen av England, än hos fru de Chevreuse. Han och greve de Guiche äro dessutom oskiljaktiga.
— Tack, Planchet, tack, sade Athos och räckte honom handen.
— Åh, herr greve! svarade Planchet, i det han med fingerspetsarna vidrörde denna hand.
— Vad tänker du på, min bäste greve, sade Aramis; åt en för detta betjänt!
— Min vän, svarade Athos, han gav mig ju goda underrättelser om Raoul.
— Och nu, mina herrar, sade Planchet, som ej hört Aramis anmärkning, vad tänka ni göra?
— Begiva oss in i Paris, såvida ni, min käre Planchet, ger oss tillstånd därtill, svarade Athos.
— Åh, om jag ger er tillstånd? Ni gör narr av mig, herr greve, jag är inte annat än er tjänare.
Han bugade sig. Därpå sade han till sitt manskap:
— Låt dessa herrar passera obehindrat; jag känner dem, de äro vänner till herr de Beaufort.
— Leve herr de Beaufort! ropade hela vakten med en mun, i det man lämnade plats åt Athos och Aramis.
— Farväl då, kapten, sade Aramis i sin skämtsamma ton. Om någonting händer oss hänvisa vi till er.
— Min herre, svarade Planchet, i sådant som i alla andra fall är jag er tjänare.
— Den gynnaren har gott huvud, sade Aramis, i det han steg till häst.
— Hur kan han väl ha annat, svarade Athos, då han så länge borstat sin husbondes hattar?
