— Ah, monseigneur, ni har väl den godheten att själv följa oss till dörren?
— Mycket gärna, svarade ministern, om det är nödvändigt för att lugna er.
Mazarin, som icke hoppats att slippa undan för så gott pris, gick med glädjestrålande uppsyn ut i korridoren och öppnade dörren.
Denna förde verkligen ut till parken, vilket de tre flyktingarna genast märkte av den kalla nattvinden, som virvlade in i korridoren och kastade snön i deras ansikten.
— För tusan, det är en kuslig natt, monseigneur! sade d'Artagnan. Vi känna inte till trakten och skulle nog inte hitta vägen. Eftersom ers eminens varit så god att gå ända hit, så tag blott några steg till… följ med oss till muren.
— Låt gå för det då! svarade kardinalen.
Han tog vägen rakt fram och gick med hastiga steg bort till muren, vid vars fot alla fyra inom ett ögonblick befunno sig.
— Äro ni nu nöjda, mina herrar?
— Det tror jag, dett! Eljest vore vi bra kinkiga. Besitta, vilken ära för oss! Tre fattiga adelsmän, ledsagade av en kyrkans furste! Apropå, monseigneur, ni sade nyss, att vi voro viga, kraftfulla och beväpnade?
— Ja visst.
— Ni misstog er något; endast herr du Vallon och jag äro beväpnade. Greven är obeväpnad, och om vi stöta på någon patrull måste vi ju kunna försvara oss.
— Det är inte mer än rätt.
— Men var skola vi få en värja då? frågade Porthos.
— Monseigneur, svarade d'Artagnan, lånar nog greven sin värja, som han själv inte behöver.
— Mycket gärna, sade kardinalen, och jag ber även, att herr greven är så god och behåller den som ett minne av mig.
— Det är bra artigt, skulle jag tro, bäste greve! sade d'Artagnan.
— Ja visst, och jag lovar, monseigneur, att aldrig skilja mig från den, svarade Athos.
— Gott, återtog d'Artagnan, den ena artigheten mot den
