— I ers majestäts ställe, svarade Gondy kallt, skulle jag inte tveka att återgiva dem Broussel.
— Och om jag inte gör det, sade drottningen. vad tror ni då skall hända?
— Jag tror, att det i morgon inte finns sten på sten kvar av Paris, inföll marskalk de la Meilleraie.
— Det var inte er jag frågade, återtog drottningen i sträv ton, det var herr Gondy.
— Om det var mig ers majestät frågade, svarade koadjutorn, så måste jag säga, att jag helt och hållet delar marskalkens åsikt.
Rodnaden färgade drottningens kinder, hennes vackra blå ögon tycktes vilja tränga ut ur huvudet, hennes röda läppar, som av den tidens poeter jämfördes med granatblommor, bleknade och darrade av raseri.
— Återgiva dem Broussel! utropade hon med ett förfärande småleende. På min ära, just ett präktigt råd! Det hörs nog, att det kommer från en präst.
Gondy stod orubbligt lugn. Denna dags förolämpningar tycktes halka förbi honom liksom föregående aftons speord, men hatet och hämndlystnaden hopade sig tyst och droppe för droppe i djupet av hans hjärta. Helt kallt betraktade han drottningen, som stötte till Mazarin för att även han i sin tur skulle yttra något.
— He he, sade denne, det är ett gott råd, ett vänskapligt råd, tror jag. Jag skulle återge dem den gode herr Broussel, död eller levande, och då vore allt slut.
— Om ni återlämnade honom död, vore det visserligen slut, som ni säger, monseigneur, men på ett helt annat sätt, än ni menar.
— Sade jag död eller levande? återtog Mazarin. Det var bara ett talesätt, ni vet ju, att jag inte behärskar språket riktigt, vilket ni däremot talar och skriver så väl, herr koadjutor.
— Det här artar sig ju till en ordentlig konselj, sade d'Artagnan till Porthos bakom förhänget. Men då var den konselj, vi höllo med Athos och Aramis vid La Rochelle mycket bättre.
