Sida:Myladys son del II 1925.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— I bastionen Saint-Gervais? sade Porthos.

— Ja, där och även på annat håll.

Koadjutorn lät störtskuren gå över och återtog med alltjämt samma lugn:

— Madame, om ers majestät inte tycker om det råd, jag dristat giva, är det antagligen därför, att ers majestät har vida bättre råd att följa. Jag känner drottningens och hennes rådgivares vishet allt för väl för att kunna tro, att man länge lämnar huvudstaden i ett tumult, som håller på att urarta till revolution.

— Er åsikt är alltså, sade spanjorskan hånskrattande, i det hon bet sig i läppen av vrede, att gårdagens upplopp, som i i dag blivit uppror, i morgon kan urarta till revolution?

— Ja, madame, svarade koadjutorn allvarsamt.

— Att döma av era ord skulle folket då ha blivit alldeles tygellöst?

— Detta år är ogynnsamt för konungar, sade Gondy, i det han skakade på huvudet. Se på England, madame!

— Ja, men lyckligtvis ha vi ingen Oliver Cromwell i Frankrike, svarade drottningen.

— Vem vet? sade Gondy. Sådana människor likna åskan, man vet inte om dem, förrän de slå ned!

Alla ryste; ett ögonblicks tystnad uppstod. Drottningen lade sina händer över bröstet liksom för att hämma sitt hjärtats häftiga slag.

— Porthos, viskade d'Artagnan, betrakta noga den där prästen!

— Ja, jag ser honom, svarade Porthos. Än sen då?

— Jo, det är en man, det!

— Ers majestät, fortfor koadjutorn skoningslöst, vidtag då de åtgärder, ni anser lämpliga. Men jag förutser, att de bli förfärliga och sådana, att de blott ännu mer upphetsa rebellerna.

— Nåväl, då skall ni, herr koadjutor, som äger så stor makt över dem, och som är vår vän, sade drottningen ironiskt, då skall ni lugna dem, medan ni ger dem er välsignelse.

— Det blir kanske för sent, svarade Gondy alltjämt med samma kyla; då har jag kanske själv förlorat allt inflytande,