— Nej, min herre, svarade drottningen. Ni kan avlägsna er ända till den tid, jag utsatt.
D'Artagnan bugade sig och gick.
— För tusan! sade han sig, då han kommit utanför dörren, det ser verkligen ut som om man nu skulle ha stort behov av mig!
Som halvtimmen förgått, gick han direkt genom galleriet och knackade på dörren till kardinalens rum.
Bernouin införde honom.
— Jag står till er tjänst, monseigneur, sade d'Artagnan.
Efter vanligheten kastade han en snabb blick omkring sig och såg, att Mazarin hade ett förseglat brev framför sig.
— Ni kommer från drottningen? sporde Mazarin, i det han skarpt betraktade d'Artagnan.
— Jag, monseigneur? Vem har sagt det?
— Ingen, men jag vet det.
— Jag är ledsen, men jag måste säga, att ni bedrar er, monseigneur, svarade gascognaren helt oförsynt, stark till följd av det löfte, han nyss givit drottningen.
— Jag öppnade själv förmaksdörren och såg er komma från änden av galleriet.
— Det var därför att jag fördes in genom lönntrappan.
Mazarin visste, att man ej kunde förmå d'Artagnan att yppa, vad han ville dölja; han avstod därför för ögonblicket från att försöka utforska denna hemlighet.
— Nåväl, låt oss tala om mina angelägenheter då. Tycker ni om att resa?
— Jag har tillbringat en stor del av mitt liv på landsvägarna.
— Är det någonting, som håller er kvar i Paris?
— Ingenting annat än en order från högre ort skulle kunna göra det.
— Gott, se här ett brev, som skall befordras till adressaten.
— Men det står ju ingen adress på kuvertet, monseigneur.
— Saken är den, sade Mazarin, att brevet har ett dubbelt omslag.
