— Jag förstår. Jag skall bryta det yttre först då jag kommit på bestämd ort.
— Just så, ja. Tag brevet och res. Och tag er värderade vän herr du Vallon med er.
— Anfäkta, tänkte d'Artagnan, han vet, att vi hörde hans samtal med drottningen i går, och han vill nu avlägsna oss från Paris.
— Tvekar ni? frågade Mazarin.
— Nej, monseigneur, jag reser på ögonblicket. Jag skulle blott önska en sak.
— Vad då?
— Att ers eminens genast ginge in till drottningen och sade henne detta: Jag skickar bort herr d'Artagnan och låter honom fara nu genast.
— Aha! Gott, jag skall göra som ni önskar. Vänta mig här.
Mazarin såg noga efter, att han icke kvarglömt någon nyckel i skåpen och gick.
Tio minuter förgingo, under vilka d'Artagnan bemödade sig om att genom brevets yttre kuvert läsa, vad som stod skrivet på det inre, men det lyckades honom ej.
Mazarin kom tillbaka, blek och livligt upprörd; han gick fram till sitt skrivbord och satte sig. D'Artagnan sökte läsa i hans ansikte, liksom han förut sökt läsa brevets utanskrift, men kardinalens anletsdrag voro nästan lika ogenomträngliga som brevets kuvert.
— Ah, tänkte gascognaren, han ser förtretad ut… kan det vara på mig? Han funderar… tänker han kanske skicka mig på Bastiljen? Sakta i backarna, monseigneur! Vid första ord ni yttrar därom, stryper jag er och blir sedan frondör. Då skall man bära mig i triumf som herr Broussel, och Athos skall offentligen utropa mig som den franske Brutus. Det bleve ju ganska lustigt!
Med sin alltid galopperande inbillning hade gascognaren redan beräknat, vilka fördelar han kunde draga av situationen.
Men Mazarin gav ingen sådan befallning; han antog tvärtom sin mest förbindliga min och sade:
