— Ni har rätt, min bäste herr d'Artagnan, ni kan inte fara ännu. Giv mig tillbaka depeschen så länge, jag ber!
D'Artagnan lydde. Mazarin förvissade sig om att sigillet var orört.
— Jag behöver er i kväll, sade han. Kom tillbaka klockan fem.
— Klockan fem, monseigneur, svarade d'Artagnan, har jag ett möte, som jag inte kan försumma.
— Låt inte den saken bekymra er, genmälde Mazarin, det är samma ett.
— Gott, tänkte d'Artagnan, jag kunde väl tro det.
— Kom alltså tillbaka klockan fem och tag med er den käre herr du Vallon, men låt honom stanna i förmaket, jag önskar tala med er ensam först.
D'Artagnan bugade sig och tänkte därvid:
— Båda två samma befallning, båda två samma timme, båda två i Palais-Royal… jag anar något. Se här en hemlighet, som herr Gondy skulle betala hundratusen livres för.
— Ni funderar? sade Mazarin orolig.
— Ja, jag undrar, om vi böra vara beväpnade.
— Ja, fullständigt beväpnade, svarade Mazarin.
— Gott, monseigneur, det skall ske.
D'Artagnan hälsade, avlägsnade sig och skyndade att för sin vän upprepa drottningens och kardinalens smickrande löften, vilket gjorde Porthos helt upprymd.
