Sida:Myladys son del II 1925.djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Min bäste herr d'Artagnan, sade ministern, i det han satte sig, jag skall nu ge er det största bevis på förtroende, en minister kan ge en officer.

D'Artagnan bugade sig.

— Jag hoppas, svarade han, att monseigneur ger mig det utan något tyst förbehåll och med övertygelse, att jag är det värdig.

— Den värdigaste av alla, min bäste vän, det är just därför jag vänder mig till er. Min bäste herr d'Artagnan, i kväll lägges hela statens väl i edra händer.

Han hejdade sig.

— Förklara er, monseigneur, jag väntar.

— Drottningen har beslutat att tillika med konungen företaga en liten resa till Saint-Germain.

— Ah, svarade d'Artagnan, det vill säga, att drottningen ämnar lämna Paris.

— Ja, ni förstår, det är en fruntimmersnyck.

— Ja, jag förstår ganska väl, svarade d'Artagnan.

— Det var därför hon bad er komma till henne i morse och ville, att ni skulle komma tillbaka klockan fem.

— Det var visst värt att fordra, att jag skulle svära på att inte omtala detta möte för någon! mumlade d'Artagnan. Åh de kvinnorna! Om också drottningar, äro de ändå alltid kvinnor!

— Ogillar ni kanske den där lilla resan, min bäste herr d'Artagnan? frågade Mazarin oroligt.

— Jag varken gillar eller ogillar den, monseigneur. Jag avbidar blott edra order.

— Gott! Det är alltså er jag utsett att föra konungen och drottningen till Saint-Germain.

— Din ärkeskälm! sade d'Artagnan för sig själv.

— Ni finner väl, återtog Mazarin, då han såg d'Artagnans orubbliga lugn, att, som jag nyss sade, statens väl kommer att vila i edra händer.

— Ja, monseigneur, jag känner också hela ansvaret av ett sådant förtroende.

— Ni anser saken möjlig i alla fall?