pade nyckeln i sin ficka; han ämnade gå samma väg tillbaka.
Fotsteget var nedfällt och vagnsdörren öppnad. Mousqueton stod vid vagnsdörren och Porthos satt längst inne i vagnen.
— Stig upp, monseigneur, sade d'Artagnan.
Mazarin lät icke säga sig detta två gånger utan hoppade upp i vagnen.
D'Artagnan steg upp efter honom. Mousqueton stängde igen vagnsdörren och kravlade sig under många suckar upp bakpå vagnen. Han hade gjort åtskilliga invändningar mot att följa med, under förevändning att han ännu led av sitt sår, men d'Artagnan hade svarat honom:
— Stanna kvar om ni så vill, min käre herr Mouston, men jag förbereder er på, att hela Paris i natt kommer att brännas.
Mousqueton hade då ej längre tvekat, utan förklarat sig redo att följa sin husbonde och herr d'Artagnan, om det så vore till världens ände.
Vagnen rullade bort i järnnt trav, så att ingen kunde misstänka, hur brått de hade, som åkte i densamma.
Kardinalen torkade sin panna med näsduken och blickade omkring sig. På sin vänstra sida hade han Porthos och på den högra d'Artagnan. De bevakade var sin vagnsdörr, bildade var sin förskansning åt honom.
Mitt emot på baksitsen lågo två par pistoler; ett par framför Porthos och ett par framför d'Artagnan; de håda vännerna hade dessutom sina värjor vid sidan.
På hundra stegs avstånd från Palais-Royal anhölls vagnen av en patrull.
— Vem där? ropade patrullens anförare.
— Mazarin! svarade d'Artagnan med ett gapskratt.
Kardinalen kände håren resa sig på sitt huvud.
Borgarna funno skämtet förträffligt; när de sågo denna vagn utan vapen och utan följe, kunde de omöjligt tro på möjligheten av en sådan oförsiktighet.
— Lycklig resa! ropade de skrattande, och läto vagnen köra vidare.
