förr, det är alltihop. Man har väl inte så svårt att få slåss i Paris, antar jag?
— Nej, vad det beträffar, kan man inte önska sig bättre, min vän; det finns nu inga duellplakat, ingen kardinalens livvakt, ingen Jussac, inga andra spårhundar mer. Besitta, man slåss under en gatlykta, på ett värdshus, ja var som helst … lika mycket! Herr de Guise dödade Coligny på själva Place Royale, men inte fick han något för det!
— Ja, se det tycker jag om! svarade Porthos.
— För Öövrigt, återtog dArtagnan, få vi snart riktiga bataljer, kanonader, eld och brand … det blir mycket omväxlande.
— Gott, då är mitt beslut fattat.
— Jag har alltså ditt löfte?
— Ja, det är avgjort.
På återvägen till slottet, under det Porthos försjönk i drömmar om sin friherretitel, anställde d'Artagnan betraktelser över den mänskliga naturens svaghet: alltid missnöjd med vad hon har och alltid begärlig efter vad hon icke har. I Porthos ställe skulle d'Artagnan ansett sig vara den lyckligaste man i världen, men för Porthos lycka fattades … vad? Jo, fem bokstäver att sätta framför hans namn och en liten krona att låta måla på hans vagnsdörrar.
— Jag lär väl få söka i hela mitt liv, sade d'Artagnan, utan att någonsin finna en fullkomligt lycklig människa.
Han gjorde just denna filosofiska betraktelse, då försynen tycktes vilja vederlägga den. I samma ögonblick som Porthos lämnat honom för att ge sin kock några order, såg han Mousqueton närma sig. Den beskedlige intendentens ansikte tycktes vittna om en fullständig lycka, frånsett en liten förvirring, som likt en lätt sommarsky snarare beslöjade än förmörkade hans anletsdrag.
— Se där vad jag önskade finna! sade d'Artagnan för sig själv, men ack, den stackarn vet inte i vilket ärende jag kommit hit.
Mousqueton höll sig på avstånd. D'Artagnan satte sig på en bänk och vinkade åt honom att närma sig.
