Sida:Myladys son del I 1925.djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Herre, sade Mousqueton, i det han skyndade att begagna tillåtelsen, jag har en ynnest att utbedja mig av er.

— Tala, min vän, svarade d'Artagnan.

— Jag vågar inte, jag är rädd att ni kunde tro, att lyckan skämt bort mig.

— Du är alltså lycklig, du, Mousqueton?

— Så lycklig som en människa kan vara, och ändå kan ni göra mig ännu lyckligare.

— Nå, säg då vad det är fråga om, och om det beror på mig, så vill jag gärna göra dig till viljes.

— Herre, den ynnest jag ville be er om är den, att ni inte längre kallade mig Mousqueton, utan endast Mouston. Sedan jag fått äran bli intendent hos monseigneur, har jag antagit detta senare namn, som låter mera aktningsvärt och skaffar mig respekt hos mina underordnade. Ni vet nog, herre, hur nödvändig subordination är för tjänare.

D'Artagnan smålog. Porthos förlängde sitt namn, Mousqueton förkortade sitt.

— Nåväl, herre? sade Mousqueton helt darrande.

— Ja, min käre Mouston, svarade d'Artagnan, var lugn, jag skall inte glömma din anhållan, och om du så vill, skall jag inte längre kalla dig du.

— Ah! utbrast Mousqueton. Om ni ville visa mig en sådan heder, skulle jag i hela mitt liv vara er tacksam därför, men det vore kanske för mycket begärt.

— Åh, sade d'Artagnan för sig själv, det är bra litet i jämförelse med de oväntade besvärligheter jag tlllskyndar den stackars pojken, som så väl tagit emot mig.

— Och ni blir väl länge kvar hos oss? frågade Mousqueton vars ansikte nu återvunnit hela sitt lugn.

— Jag reser i morgon, min vän, svarade d'Artagnan.

— Åh, herre, det var då blott för att göra oss ledsna, som ni kom hit?

— Jag är verkligen rädd för det, sade d'Artagnan så sakta, att Mousqueton, som nu bugade och avlägsnade sig, ej kunde höra det.