En viss samvetsförebråelse for genom d'Artagnans själ, ehuru hans hjärta under de senare åren förhärdats ganska mycket. Han ångrade icke, att han inledde Porthos på en bana, där måhända hans liv och lycka riskerades, ty Porthos satte gärna allt detta på spel för att vinna friherretiteln, som han i femton år förgäves önskat sig, men Mousqueton däremot, som icke begärde annat än att få heta Mouston, var det ju grymt att rycka ur hans angenäma liv och hans överflöd. Denna tanke upptog d'Artagnan, då Porthos återkom.
— Till bords! sade Porthos.
— Vad? Till bords? svarade d'Artagnan. Vad är klockan då?
— Hon är över ett, min vän.
— Ditt hem är ett riktigt paradis, min käre Porthos, man märker inte, hur tiden går.
Man satte sig alltså till bords, och under det de åto och drucko, började d'Artagnan åter tänka på Mousqueton, så mycket mer som denne, utan att själv passa upp vid bordet, vilket i hans nya ställning varit under hans värdighet, emellanåt syntes i dörren och visade d'Artagnan sin tacksamhet därigenom, att han lät servera honom de äldsta och bästa viner, som funnos.
Sedan Porthos under desserten med en vink avskedat sina betjänter och de båda vännerna blivit ensamma, frågade d'Artagnan därför:
— Hör på, Porthos, vem skall åtfölja dig på våra fälttåg?
— Åh, svarade Porthos, Mouston naturligtvis.
— Men, invände d'Artagnan, Mouston är inte så ung längre, dessutom har han blivit mycket fet och är inte van vid några strapatser.
— Det kan så vara, svarade Porthos, men jag är så van vid honom, och för övrigt skulle han inte vilja skiljas från mig, därtill är han mig alltför tillgiven.
— O blinda egenkärlek! tänkte d'Artagnan.
— Smaka på det här vinet, återtog Porthos, det är en spansk sort, som vår vän Athos skattade mycket högt: xeres.
