— Jaså, du är tillbaka redan, Raoul, sade greven.
— Ja, herr greve, svarade den unge mannen vördnadsfullt, och jag har uträttat det uppdrag ni gav mig.
— Men vad fattas dig, Raoul? återtog Athos oroligt, du är blek och förefaller upprörd.
— Det kommer sig därav, svarade ynglingen, att en olycka hänt vår lilla granne.
— Mademoiselle de la Vallière? frågade Athos livligt.
— Vad då? inföllo flera röster.
— Jo, hon promenerade med sin goda Marceline i parken, där vedhuggare nu hålla på att fälla några träd, då jag kom ridande, varseblev henne och hejdade min häst. Hon såg också mig, och då hon skulle hoppa ned från en vedhög, på vilken hon stigit upp, slant den stackars flickan, föll ned och kunde ej resa sig upp. Jag tror, att hon vrickat fotleden.
— Min Gud, sade Athos, vet hennes mor, fru de Saint-Remy, om det?
— Nej, fru de Saint-Remy är i Blois hos hertiginnan d'Orléans. Jag är rädd att det första förbandet pålades illa, och jag skyndade hit för att fråga er till råds, herr greve.
— Skicka genast bud till Blois, Raoul … eller tag hellre er häst och rid dit själv.
Raoul bugade sig.
— Men var är Louise? frågade Athos.
— Jag förde henne med hit och lämnade henne hos Charlots hustru, som tills vidare låter henne hålla foten i kallt vatten.
Gästerna togo nu avsked, endast den gamle hertig de Barbé, som till följd av en tjuguårig vänskap med familjen de la Vallière ägde rätt till mera förtrolighet, gick för att se den lilla Louise, som grät, men vid åsynen av Raoul torkade sina vackra ögon och genast smålog.
Hertigen föreslog, att han i sin vagn skulle föra Louise till Blois.
— Ni har rätt, min herre, svarade Athos, då kommer hon förr till sin mor. Och du, Raoul, jag är rädd, att du burit dig oförsiktigt åt och att det är ditt fel.
