— O nej, nej, det var mitt fel, det försäkrar jag! utropade den unga flickan, under det ynglingen bleknade vid tanken på, att han varit den, som förorsakat olyckshändelsen.
— Jag bedyrar, herr greve … stammade Raoul.
— Du ska i alla fall fara med till Blois, fortfor greven, och framföra till fru de Saint-Remy dina och mina ursäkter. Sedan kommer du tillbaka.
Den unge gossens kinder färgades åter. Efter att ha kastat en frågande blick på greven, tog han med sina redan starka armar den lilla flickan, vars vackra, av smärta präglade, men likväl leende ansikte vilade mot hans axel, satte henne varsamt i vagnen, hoppade därpå med en fulländad ryttares vighet och behag upp i sadeln, och sedan han hälsat Athos och d'Artagnan, avlägsnade han sig hastigt, ridande vid sidan av vagnen, inåt vilken hans blickar oupphörligt vero riktade.
