jag hoppas, din gamle vän och käre kamrat Athos. Vill du taga upp titlarna därför att du kanske håller mindre av mig?
— Nej, det förbjude Gud! svarade gascognaren med den ungdomliga entusiasm, man så sällan finner hos den mognare åldern.
— Låt oss då återgå till våra förra vanor och börja med att vara uppriktiga. Allt här förvånar dig, inte sant?
— Ja, ganska mycket.
— Men vad som mest förvånar dig, tillade Athos småleende, är jag själv, medgiv det.
— Ja, det medger jag.
— Jag är ännu ung, inte sant, oaktat mina fyrtionio år? Jag är mig ännu lik?
— Tvärtom, svarade d'Artagnan, som var böjd för att överdriva den uppriktighet, vartill Athos uppmanat honom, du är dig inte lik i allting.
— Ah, jag förstår, svarade Athos med en lätt rodnad, allt har sin övergång, min käre d'Artagnan, den ungdomliga dårskapen liksom annat.
— Och du har fått slott, park, hästar och hundar?
— Ja, det var den lilla egendomen jag sade, att jag ärvt, då jag tog avsked ur tjänsten. En park om tjugu tunnland, vari köksträdgårdarna och uthusen äro inbegripna. Mina hästar äro blott två till antalet, utom min betjänts. Mina hundar inskränka sig till fyra stövare, två vinthundar och en fågelhund. Och hela denna lyx av hundar, tillade Athos småleende, är ändå inte för mig själv.
Jag förstår, svarade d'Artagnan, det är för den där unge gossen, för Raoul.
— Rätt gissat, min vän, sade Athos.
— Och denne yngling är din vän, din gudson, kanske din släkting? Vad du är förändrad, min käre Athos!
— Denne yngling, svarade Athos lugnt, är en fader- och moderlös, som modern lämnat hos en fattig lantpräst och sedan övergivit. Jag har tagit mig an honom och uppfostrat honom.
— Och han är dig säkert mycket tillgiven?
