gå för Grimaud då, för eljest finge vi väl aldrig slut på saken, men jag vill åtminstone inte ha någon mer än Grimaud. Ni åtager er alltsammans och beställer maten sådan ni själv vill ha den, den enda rätten jag begär är en av de där läckra pastejerna, ni talat om. Beställ den för min räkning, så att fader Marteaus efterträdare gör sitt bästa. Och lova honom i så fall att jag skall bli hans kund, icke blott för den tid jag sitter här utan även sedermera, då jag kommit ut härifrån.
— Ni tror då ännu, att ni skall slippa ut? frågade la Ramée.
— Ja visst, svarade prinsen, om inte förr så efter Mazarins död; jag är femton år yngre än han. Det är ju sant, förstås, tillade han småleende, att man lever fortare här …
— Åh, monseigneur!
— Eller dör hastigare … vilket kommer på ett ut.
— Monseigneur, återtog la Ramée, jag går nu för att beställa déjeunern.
— Och ni tror att ni kan göra något av er elev?
— Det hoppas jag, monseigneur.
— Om han endast ger er tid därtill, mumlade hertigen, då la Ramée gick.
Hertigen hade tillbringat fem år i fängelset, men vid en återblick tyckte han likväl, att dessa fem år, som dock skridit fram så långsamt, voro kortare än de två dagar, de fyrtioåtta timmar, vilka ännu skilde honom från det för hans flykt bestämda ögonblicket.
För övrigt var det i synnerhet en sak, som sysselsatte hans tankar. Det var sättet varpå rymningen skulle ske. Väl förespeglade man honom en lycklig utgång, men man hade ej yppat något om vad den hemlighetsfulla pastejen skulle innehålla. Vilka vänner väntade honom? Han ägde alltså ännu efter sin femåriga fångenskap några vänner?
Allt detta uppfyllde hans sinne så helt, att han denna natt låg vaken ända fram till dagbräckningen. Då dagen inbröt vaknade han. Han hade haft fantastiska drömmar. Han hade drömt, att vingar vuxit ut på hans skuldror; han ville naturligtvis försöka dem, och till en början buro de honom ganska bra, men då han nått en viss höjd, svek honom hastigt detta ovan-
