liga stöd och han tyckte sig störta ned i bottenlösa avgrunder … varefter han vaknade med pannan drypande av svett och lika utmattad som om han i verkligheten gjort ett svårt fall.
Då han åter somnade, irrade han på nytt omkring i en labyrint av drömmar, den ena oförnuftigare än den andra. Knappt hade han tillslutit ögonen, förrän hans tankar åter började kretsa kring rymningen. Nu skedde den på ett annat sätt: Man hade upptäckt en underjordisk gång, som kunde föra honom ut från Vincennes; han trädde in i denna gång, och Grimaud gick före honom med en lykta i handen. Men småningom blev gången allt trängre, och slutligen blev den så smal att den flyende förgäves försökte komma längre. Väggarna slöto sig allt tätare tillsammans och klämde honom. Han gjorde förtvivlade ansträngningar för att komma fram, men det var omöjligt, ehuru han såg Grimaud framför sig fortsätta vandringen med sin lykta i handen. Han ville ropa på denne och be honom hjälpa sig fram genom det trånga stället, som höll på att kväva honom, men han kunde ej få fram ett ord.
Då hörde han steg av förföljande personer bakom sig, dessa steg närmade sig alltjämt, man hade upptäckt hans flykt. Slutligen hörde han la Ramées röst, han såg honom. La Ramée sträckte ut handen och lade den hånskrattande på hans skuldra. Han fasttogs och fördes in i det låga, välvda rum, i vilket marskalk Ornano, Puylaurens och hans onkel avlidit. Deras tre gravar höjde sig här över golvet, och en fjärde, öppen grav syntes, som tycktes vänta på honom.
När la Ramée på morgonen inträdde, fann han hertigen så blek och uttröttad, att han frågade, om han var sjuk.
— Det är visst så, sade en av vaktkarlarne, som legat i rummet, att herrn haft en orolig natt, och att han två eller tre gånger i drömmen ropat på hjälp.
— Vad fattas er då, monseigneur? frågade la Ramée.
— Åh, det är ni, ert nöt, sade hertigen, som med allt ert dumma prat om rymning i går förvirrade mitt huvud, och kom mig att drömma, att jag rymde och under rymningen bröt halsen av mig.
La Ramée brast i skratt.
