— Ni ser nu, monseigneur, sade han, att det är en varning från himlen. Jag hoppas också, att monseigneur aldrig må begå några sådana galenskaper annat än i drömmen.
— Ni har rätt, min käre la Ramée, svarade hertigen, i det han torkade svetten ur pannan, hädanefter vill jag bara tänka på att äta och dricka.
Under någon förevändning avskedade la Ramée vakterna, den ena efter den andra och sade därpå:
— Ja, monseigneur, nu har jag beställt er måltid.
— Jaså, svarade hertigen, och vad kommer den att bestå av? Låt höra, min käre hovmästare?
— Monseigneur lovade, att det skulle få bero av mig.
— Ja visst, men vi få väl en pastej i alla fall?
— Jo jo mensan, en som är stor som ett torn!
— Från fader Marteaus efterträdare?
— Ja, den är redan beställd.
— Och ni beställde den för min räkning?
— Ja visst.
— Och han svarade?
— Att han skulle göra sitt bästa för att monseigneur skulle bli nöjd.
— Se det låter höra sig! sade hertigen, i det han gnuggade sina händer.
— Anfäkta monseigneur, en sådan läckergom ni redan blivit! Jag har inte på länge sett er så förnöjd.
Hertigen märkte, att han icke behärskat sig nog, men i det samma inträdde Grimaud, som om han lyssnat vid dörren och förstått nödvändigheten att avleda la Ramées tankar, och tecknade åt den senare, att han hade något att säga honom.
La Ramée gick fram till Grimaud, som med låg röst sade något till honom. Under tiden hämtade hertigen sig.
— Jag har en gång för alla förbjudit den där karlen, sade han, att visa sig här inne utan mitt tillstånd.
— Monseigneur, inföll la Ramée, ni måste förlåta honom; jag hade sagt till honom att komma hit.
— Men varför gjorde ni det, då ni vet att jag inte tycker om honom?
