— Monseigneur torde erinra sig vår överenskommelse, svarade la Ramée, att han skall passa upp vid vår goda supé. Har monseigneur glömt supén?
— Nej, men Grimaud hade jag glömt.
— Monseigneur vet ju, att ingen supé är möjlig utan honom.
— Gott, gör som ni behagar då.
— Kom närmare, min gosse, sade la Ramée, och hör på vad jag har att säga er.
Grimaud närmade sig med surmulen uppsyn. La Ramée fortfor:
— Monseigneur gör mig den äran att i morgon inbjuda mig på supé på tu man hand med honom.
Grimaud gjorde ett tecken, varmed han ville uttrycka, att han icke förstod, vad den saken rörde honom.
— Jo, jo, saken angår er verkligen, för ni får äran att passa upp på oss, förutom den förmånen att, hur hungriga och törstiga vi än må vara, blir det väl alltid något kvar på faten och i buteljerna, och detta blir för er.
Grimaud bugade sig till tecken av tacksamhet.
— Nu, monseigneur, sade la Ramée, anhåller jag om ursäkt, men som det tycks, reser herr de Chavigny bort på några dagar, och han har låtit mig veta, att han dessförinnan har några order att ge mig.
Hertigen försökte växla en blick med Grimaud, men dennes öga rörde sig ej.
— Gå då, sade hertigen till la Ramée, och kom igen så fort som möjligt.
— Behagar ers höghet då taga revanche för bollpartiet i går?
Grimaud gjorde ett nästan omärkligt bifallstecken med huvudet.
— Varför inte? svarade hertigen. Men akta er då, min käre la Ramée, den här gången är det min tur att vinna.
La Ramée gick ut. Grimaud följde honom med blicken utan att röra sig ur stället. Men när han såg ytterdörren stängas, tog han hastigt upp ur fickan en penna och en papperslapp.
