— Är hon släkt med den ryktbare Agrippa, konung Henrik IV:s vän?
— Ja, det är hans barnbarn. Hon kom nyligen från Martinique, och därför kallar jag henne den vackra indianskan.
Raoul gjorde stora ögon, och hans blick mötte den unga damens; hon smålog.
Man fortfor att tala om Voiture.
— Min herre, sade fröken dAubigné, i det även hon vände sig till Scarron liksom för att deltaga i hans samtal med den unge vicomten, beundrar ni inte den stackars Voitures vänner? Hör hur de klandra, under det de berömma honom! Den ena tar ifrån honom hans sunda förnuft, den andre hans skaldegåva, den tredje hans originalitet, den fjärde hans humor och den femte hans självständighet. Jag undrar just, vad de vilja låta honom behålla då, den mästerlige, som någon kallade honom!
Scarron skrattade, och Raoul instämde. Den vackra indianskan själv förvånad över den effekt, hennes ord framkallat, slog ned ögonen och återtog sin okonstlade min.
Athos, som ännu stod kvar i fönstersmygen, överblickade alltsammans med ett föraktligt småleende på sina läppar.
— Gå efter greve de La Fère, är ni snäll, sade fru de Chevreuse till koadjutorn, jag har något att säga honom.
— Och jag, svarade koadjutorn, måste undvika, att man ser mig tala med honom. Jag älskar och beundrar honom ty jag känner till hans forna ridderliga bedrifter, åtminstone några av dem, men jag vill inte hälsa på honom förrän i övermorgon.
— Varför just i övermorgon? frågade fru de Chevreuse.
— Det får ni veta i morgon kväll, svarade koadjutorn skrattande.
— I sanning, min bäste Gondy, sade hertiginnan, ni talar som själva Uppenbarelseboken. Herr d'Herblay, tillade hon, i det hon vände sig till Aramis, vill ni ännu en gång göra mig en tjänst i kväll?
— Mycket gärna, hertiginna, svarade Aramis, i kväll, i morgon och alltid … befall blott!
— Nåväl, kalla då hit greve de La Fère, jag önskar tala med honom.
