— Det är sant. Hur mycket voro munderingarna värda?
— Om man räknar dem alla tre till hundra pistoler …
— Låt gå för hundra pistoler! Då återstår trehundrafemtio pistoler.
Porthos nickade.
— Låt oss ge värdinnan femtio pistoler för all vår förtäring, sade d'Artagnan, och sedan dela de trehundra återstående.
— Överenskommet! sade Porthos.
— En tarvlig affär! mumlade d'Artagnan, i det han stoppade ned sina sedlar.
— Hm, sade Porthos, ändå något! Men säg mig en sak.
— Vad då?
— Talade han inte alls om mig?
— Jo visst, utropade d'Artagnan, som fruktade att göra sin vän modstulen, om han yppade, att kardinalen ej yttrat ett enda ord om honom. Jo visst, han sade …
— Ja, vad sa han?
— Vänta litet, jag söker påminna mig hans egna ord. Han sa: ’Beträffande er vän, så säg honom, att han kan sova lugnt.’
— Aha! sade Porthos. Det betyder, klart som dagen, att han ämnar göra mig till baron.
I detta ögonblick slog klockan nio i närmaste kyrktorn.
— Ah, det var sant, sade Porthos, klockan slår nu nio, och du minns väl att vi skulle ha vårt möte på Place Royale klockan tio.
— Påminn mig inte om det, Porthos, jag går inte dit.
— Varför det? frågade Porthos.
— Därför att det kostar alltför mycket på mig att återse dessa båda män, som förorsakade, att vårt företag misslyckades. Och om detta möte skulle dölja någon hemlig avsikt …
— Åh, sade Porthos, det tror du väl ändå inte, min käre d'Artagnan.
Porthos hade rätt. D'Artagnan trodde icke, att Athos var i stånd till något svek, men han sökte en förevändning att slippa infinna sig vid detta möte.
— Vi måste gå dit, återtog den bålde herrn till Bracieux, eljest skulle de kunna tro, att vi hyste fruktan. Min bäste vän,
