vi vågade möta femtio fiender på landsvägen … då kunna vi väl också våga möta två vänner på Place Royale.
— Ja, medgav d”Artagnan, det vet jag nog, men de ha slutit sig till prinsarnas parti utan att underrätta oss därom. Athos och Aramis ha drivit ett spel, som oroar mig. I går kommo vi under fund med sanna förhållandet.
— Du misstror dem då verkligen?
— Ja, jag misstror Aramis, sedan han blivit abbé. Du kan inte tro hur förändrad han blivit. Han anser kanske, att vi stå i vägen för hans biskopsstav, och han är inte den, som hyser några samvetsskrupler.
— Ja, vad Aramis beträffar, så är det en annan sak, medgav Porthos.
— Och hertig de Beaufort kan också försöka att låta gripa oss.
— Bah, det tror jag inte. Varför släppte han oss då, när han redan hade oss? Men vi kunna ju vara på vår vakt, beväpna oss och taga med oss Planchet med sin karbin.
— Planchet är frondör, sade d'Artagnan.
— Åt helvete med alla inbördes misshälligheter! utbrast Porthos. Numera kan man varken räkna på sina vänner eller sina betjänter. Ah, om jag bara hade min stackars Mousqueton här. Han är åtminstone en, som aldrig skall överge mig.
— Nej, åtminstone inte så länge du är rik. Vet du, min vän, det är kanske inte så mycket de inbördes partistriderna, som söndrat oss. Saken är den, att vi inte längre äro tjugu år; ungdomens troskyldiga hängivenhet har försvunnit och lämnat rum för egennyttans viskningar, ärelystnadens anda, egoismens ingivelser. Ja, du har rätt, Porthos, låt oss gå dit, men väl beväpnade. Om vi inte komma, skulle de säga, att vi voro rädda. Hör hit, Planchet!
Planchet infann sig.
— Låt sadla hästarna och tag din karbin!
— Men, herr löjtnant, säg mig först, mot vilka vi ska väpna oss?
— Mot ingen särskild, svarade d'Artagnan. Det är blott ett försiktighetsmått, för den händelse vi skulle bli anfallna.
