— Ni har väl hört, herre, att man velat döda den hederlige Broussel, folkets fader?
— Åh, verkligen? sade d'Artagnan.
— Ja, men han blev hämnad, ty han fördes tillbaka till sitt hem, buren på folkets armar. Alltsedan i går är hela hans hus uppfyllt av besökande. Koadjutorn, herr de Longueville och prins de Conti ha personligen besökt honom. Fru de Chevreuse och fru de Vendome ha låtit anteckna sig hos honom, och när han så vill …
— Nåväl, när han så vill …
Planchet började sjunga:
En frondevind höres sjunga
sin tordönslika sång …
Törhända den kan ljunga
mot Mazarin en gång.
En frondevind höres sjunga
sin tordönslika sång.
— Det förvånar mig inte, sade d'Artagnan med låg röst till Porthos, att Mazarin gärna sett, om jag ridit ihjäl hans parlamentsråd.
— Så ni förstår, herre, återtog Planchet, att om det vore för ett sådant anslag som det man smidde mot herr Broussel, som ni ber mig taga karbinen …
— Nej, för all del, du kan vara lugn. Men av vem har du fått höra alla dessa enskildheter.
— Jag har dem ur säker källa, herre … jag har fått höra dem av Friquet.
— Av Friquet? sade d'Artagnan. Det namnet känner jag igen.
— Han är son till herr Broussels tjänarinna, en rask pojke, som säkert skulle förstå att sköta sig vid ett upplopp.
— Är han inte korgosse i Notre-Dame?
— Jo, det är han, under Bazins beskydd.
— Aha, jag vet. Och han är också uppassare på en källare vid Calandregatan?
