XXXIV.
GRIMAUD TALAR.
GRIMAUD STANNADE ENSAM KVAR HOS bödeln; värden hade gått att skaffa hjälp, och hustrun bad.
Efter ett ögonblick öppnade den sårade åter ögonen.
— Hjälp, mumlade han, hjälp! O min Gud, skall jag då inte i denna värld finna någon människa, som hjälper mig att leva eller dö?
— Mod! sade Grimaud. Man har gått efter hjälp.
— Vem är ni? frågade den sårade, i det han betraktade Grimaud med sina vitt uppspärrade ögon.
— En gammal bekant, svarade Grimaud.
— Ni? Den sårade sökte påminna sig, var han sett den, som nu talade till honom.
— Under vilka omständigheter ha vi träffats? frågade han.
— En natt för tjugu år sedan. Min herre hade hämtat er i Béthune och förde er till Armentières.
— Jag känner igen er, sade bödeln, ni är en av de fyra betjänterna.
