i djupet av deras hjärtan. De fyra vännerna började tala högre, föllo varandra utan krus i talet och intogo vid bordet var och en sin favoritställning. Aramis uppknäppte två snören på sin jacka. När Porthos såg det knäppte han upp alla sina.
Deras forna äventyr, strider och resor, de värjstötar, de både fått och givit, utgjorde de första samtalsämnena. Därefter övergick man till de hemliga strider, de utstått mot den, som nu fick heta den store kardinalen.
— Sannerligen, sade Aramis skrattande, ha vi inte nu berömt de döda tillräckligt; låt oss nu klandra de levande en smula. Jag skulle gärna vilja tala litet illa om Mazarin. Är det tillåtet?
— Alltid, sade d'Artagnan skrattande, alltid! Berätta din historia, och om den är bra, så applåderar jag.
— En ryktbar prins; sade Aramis, med vilken Mazarin önskade inleda förbindelse, anmodades av den senare att sända honom en uppgift på de villkor, under vilka han ville göra honom den äran att umgås med honom. Prinsen, som kände motvilja för att inlåta sig med en sådan skälm, upprättade, ehuru ogärna, den begärda uppgiften och skickade honom den. Ifrågavarande förteckning innehöll tre villkor, som misshagade Mazarin. Han lät därför fråga prinsen, om han inte mot tiotusen écuer ville avstå därifrån.
— Ha ha ha! utropade de tre vännerna. Det var inte dyrt … han behövde inte frukta att bli tagen på orden. Vad gjorde prinsen?
— Prinsen skickade genast femtiotusen livres till Mazarin' och bad honom aldrig mer skriva till honom, samt erbjöd honom ytterligare tjugutusen livres, om han ville förbinda sig att aldrig mer tala till honom.
— Nå, vad gjorde Mazarin?
— Han blev väl förargad? sade Athos.
— Han lät väl piska upp budbäraren? menade Porthos.
— Han tog väl emot summan? sade d'Artagnan.
— Du gissade rätt du, d'Artagnan, svarade Aramis.
Alla började skratta så bullersamt, att värden kom upp och frågade, om herrarne behövde någonting. Han trodde, att man slogs.
