— Lord Winter! utropade greven.
— Athos, min vän!
De båda männen höllo varandra ett ögonblick omfamnade; därpå fattade Athos hans båda händer och sade, i det han betraktade honom:
— Vad fattas er, mylord? Ni ser lika dyster ut, som jag är glad.
— Det är sant, min vän, jag kan till och med säga, att åsynen av er ökar min fruktan.
Winter såg sig omkring för att uttrycka sin önskan att bli ensam med greven. Raoul förstod, att de båda vännerna hade något att språka om, och avlägsnade sig oförmärkt.
— Nu, då vi äro ensamma, sade Athos, så låt oss tala om er.
— Låt oss tala om oss, sade Winter. Han är här!
— Vem då?
— Myladys son.
Ännu en gång träffad av detta namn, som likt ett olycksbådande eko tycktes förfölja honom, tvekade Athos ett ögonblick, rynkade lätt ögonbrynen och sade sedan i lugn ton:
— Jag vet det redan.
— Ah, vet ni det?
— Ja, Grimaud träffade honom mellan Béthune och Arras och red tillbaka hit i fyrsprång för att underrätta mig om hans hitkomst.
— Grimaud kände alltså igen honom?
— Nej, men han bistod på dödsbädden en man, som kände honom.
— Bödeln i Béthune! utropade Winter.
— Ni vet det då? sporde Athos förvånad.
— Han har nyss varit hos mig, svarade Winter, och han sade mig allt. Ah, min vän, vilket förskräckligt uppträde! Varför ha vi inte dödat barnet tillika med modern?
Liksom alla ädla naturer meddelade Athos ej åt andra alla de obehagliga intryck, han själv erfor; tvärtom behöll han dem för sig själv och gav i stället tröst och förhoppningar.
