— Vad fruktar ni? sade han. Äro vi inte i stånd att försvara oss? Är denne man till yrket mördare, en kallblodig mördare? Han kunde i ett utbrott av raseri döda bödeln i Béthune, men nu är hans ursinne stillat.
Winter smålog dystert och skakade på huvudet.
— Ni känner då inte till detta blod längre?
— Bah! svarade Athos, i det även han sökte småle; det har väl i andra ledet förlorat något av sin grymhet. För övrigt, min vän, har ju försynen varnat oss, så att vi må vara på vår vakt. Vi kunna inte göra annat än avbida tiden. Men vad är det, som fört er till Paris?
— Några viktiga angelägenheter, som ni skall få veta sedan. Men vad hörde jag väl hos hennes majestät drottningen av England? Herr d'Artagnan tillhör visst Mazarins parti? Förlåt min uppriktighet, min vän, jag varken. hatar eller tadlar kardinalen, och er åsikt skall jag alltid respektera: Skulle ni till äventyrs också tillhöra hans parti?
— Herr d'Artagnan är i tjänst, svarade Athos, han är militär, han måste lyda den bestående makten. D'Artagnan är inte rik och är beroende av sin löjtnantslön för att kunna leva. Millionärer som ni, mylord, äro sällsynta i Frankrike.
— Ack, utropade Winter, jag är nu lika fattig, ja fattigare än han. Men låt oss återvända till er.
— Ja, ni vill veta, om jag tillhör Mazarins parti. Nej, tusen gånger nej! Förlåt också min uppriktighet, mylord.
— Tack, bäste greve! utbrast Winter. Tack för denna goda underrättelse! Ni gör mig lycklig och föryngrad. Ah, ni är då inte en av Mazarins anhängare … vilken lycka! Det var ju inte heller möjligt. Men förlåt mig ännu en fråga: är ni fri?
— Vad menar ni med fri?
— Jag menar, om ni inte är gift.
— Nej, det är jag inte, svarade Athos småleende.
— Jag trodde, att den där ynglingen, så vacker, så behaglig och intagande …
— Det är en gosse, som jag uppfostrar, och som inte ens känner sin far.
