— Ah, ni är alltjämt densamme, bäste Athos, alltid högsint och ädel.
— Säg då, mylord, vad ni begär av mig.
— Ni har ännu herrar Porthos och Aramis till vänner?
— Och tillägg även d'Artagnan, mylord. Vi äro ännu alltjämt fyra vänner, varandra lika tillgivna som förr, men då det är fråga om att tjäna eller strida mot kardinalen, att vara anhängare av Mazarin eller frondörer, då äro vi blott två.
— Herr Aramis håller alltså med d'Artagnan?
— Nej, Aramis gör mig den äran att dela mina tänkesätt.
— Kan ni sätta mig i förbindelse med denne så intagande och snillrike vän?
— Ja visst, så snart ni behagar.
— Är han något förändrad?
— Han har blivit abbé, ingenting annat.
— Ni gör mig förskräckt … då har väl hans stånd förmått honom att avstå från alla stora företag?
— Tvärtom, svarade Athos småleende, han har aldrig varit mera musketör än sedan han blev abbé, och ni skall i honom finna en riktig Galaor. Vill ni, att jag skall skicka Raoul efter honom?
— Nej tack, inte nu. Vid denna tid skulle man kanske inte träffa honom hemma. Men då ni tror er kunna ansvara för honom …
— Ja, som för mig själv.
— Kan ni lova mig att i morgon bittida klockan tio föra honom med er till Louvrebron?
— Aha, sade Athos småleende, ni har en duell?
— Ja, greve, en ganska ärofull duell, vari jag hoppas, att ni vill deltaga.
— Vart skola vi bege oss, mylord?
— Till hennes majestät drottningen av England, som bett mig presentera er för henne, greve.
— Hennes majestät känner mig då?
— Jag känner er åtminstone.
— Vilken gåta! sade Athos. Men lika gott, eftersom ni
