känner lösningen därpå, så begär jag inte mer. Gör ni mig den äran att supéra med mig, mylord?
— Nej tack, herr greve, svarade Winter, jag medger, att den där unge mannens besök berövat mig aptiten och sannolikt också skall beröva mig sömnen. I vad avsikt har han kommit till Paris? Det var inte för att träffa mig han kom hit, ty han visste inte av min resa.
— Vad har han för sig i England?
— Han är en av Oliver Cromwells ivrigaste anhängare.
— Vad kan det vara, som förmått honom att sluta sig till detta parti? Både hans far och mor voro ju katoliker.
— Hatet … som han hyser till konungen.
— Till konungen?
— Ja, kungen har förklarat honom oäkta, fråntagit honom hans förmögenhet och förbjudit honom att bära namnet Winter.
— Och vad kallar han sig för nu då?
— Mordaunt.
— Puritan och förklädd till munk, resande ensam i Frankrike …
— Förklädd till munk, säger ni?
— Ja, vet ni inte det?
— Jag vet inte just mer än vad han sagt mig.
— Jo, det var därför han av en slump kom att bikta bödeln i Béthune.
— Då gissar jag allt … han är skickad av Cromvell.
— Till vem?
— Till Mazarin. Drottningen hade rätt — vi ha förekommits, nu förstår jag alltsammans. Farväl till i morgon, greve.
— Men natten är mycket mörk, sade Athos, då han märkte, att lord Winter var mer orolig än han ville förråda, och ni har inga betjänter med er?
— Jag har Tony, en hygglig, fastän litet enfaldig gosse.
— Hör hit, Olivain, Grimaud och Blaisois, beväpna er med karbiner och kalla hit vicomten.
Blaisois var den storväxte unge man, hälften betjänt, hälften bonde, som vi redan sett på slottet Bragelonne, och som Athos givit namn efter den provins, där han var född.
