Fem minuter efter det befallningen givits, inträdde Raoul.
— Vicomte, sade Athos, ni ledsagar mylord till hans bostad och låter ingen närma sig honom.
— Åh, bäste greve, sade Winter, för vem tar ni mig då?
— För en främling, som inte känner till Paris, svarade Athos och som vicomten skall visa vägen.
Lord Winter tryckte hans hand.
— Grimaud, sade Athos, sätt dig i spetsen för truppen och lag dig i akt för munken!
Grimaud ryckte till, gjorde ett tecken med huvudet och avbidade avfärden, under det han med tyst vältalighet smekte kolven på sin karbin.
— I morgon, greve, sade Winter.
— Ja, mylord.
Den lilla truppen satte sig i rörelse åt Saint-Louisgatan. Olivain darrade vid varje misstänkt ljussken, Blaisois var tämligen oförskräckt, emedan han var okunnig om att man löpte någon fara, Tony såg sig om till höger och vänster, men var ur stånd att yttra ett ord, enär han ej kunde tala franska.
Winter och Raoul gingo vid varandras sida och samtalade.
Grimaud, som enligt Athos befallning gick i spetsen för tåget med facklan i ena handen och karbinen i den andra, kom fram till Winters hotell, bultade på porten, och då man öppnat, bugade han sig för lorden utan att säga ett ord.
De återvände i samma ordning, och Grimauds skarpa ögon upptäckte ingenting misstänkt, utom en skugga, som tycktes stå i bakhåll i hörnet av Guénégaudgatan och kajen. Han trodde sig redan på bortvägen ha sett denne nattlige spejare, som nu tilldrog sig hans blickar. Han skyndade emot honom, men innan han hunnit fram, hade skuggan försvunnit i en gränd, dit Grimaud icke ansåg rådligt att intränga.
Man underrättade Athos om expeditionens lyckliga utgång, och som klockan nu var över tio på kvällen, drog sig var och en tillbaka till sitt rum.
Dagen därpå var det grevens tur, när han öppnade ögonen, att varsebliva Raoul vid sin huvudgärd. Den unge mannen
