— Omöjligt! skrek en gnällig stämma längst bort i rummet.
Comminges vände sig om och såg mor Nanette med sin sopkvast i handen och vredesflammande ögon.
— Håll er lugn, min goda Nanette, sade Broussel, jag ber er därom.
— Jag hålla mig lugn, då man arresterar min husbonde, det fattiga folkets stöd och befriare! Kan tro det! Vill ni ge er iväg! skrek hon åt Comminges.
Comminges smålog blott. Mor Nanette rusadée då fram till fönstret, öppnade det och skrek med så gäll stämma, att det kunde höras ända till Notre-Dame:
— Hjälp! Man arresterar min husbonde! Man arresterar parlamentsrådet Broussel! Hjälp!
Comminges fattade tjänarinnan om livet och ville draga henne från fönstret, men i detsamma hördes en annan röst från en våning inunder vråla med falsettstämma:
— Mördare! Elden är lös! Man tar livet av herr Broussel! Man stryper herr Broussel!
Det var Friquets röst. Då mor Nanette fann sig understödd, började hon ropa ännu hårdare och instämde med honom. Folket, ditlockat av dessa skrik, skyndade till, först några få, sedan små hopar och slutligen en hel massa: man hörde rop, man såg en vagn, men förstod ännu ingenting.
Friquet klättrade upp på taket av vagnen.
— De tänka arrestera herr Broussel! ropade han. Det är drabanter i vagnen, och officern är där uppe.
Folkmassan började knota och närmade sig hästarna. De två drabanterna, som stannat kvar i porten, skyndade upp till Comminges bistånd, de som sutto i vagnen, öppnade vagnsdörrarna och fällde sina pikar.
— Ser ni dem? skrek Friquet. Där äro de!
Kusken vände sig om och gav Friquet ett slag med piskan, så att han skrek av smärta.
— Åbh, din dj-a kusk! utbrast Friquet. Lägger du näsan i blöt? Vänta du bara!
