Sida:Myladys son del I 1925.djvu/462

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Han återvände upp till sitt fönster och började på kusken kasta ned alla de saker, han kunde komma över.

I trots av drabanternas fientliga hållning eller kanske just till följd därav begynte hopen åter knota och närmade sig vagnen. Drabanterna drevo de mest närgångna tillbaka med häftiga stötar av pikarna.

Emellertid växte tumultet och förvirringen alltmer. Gatan kunde ej längre rymma de åskådare, som strömmade till från alla håll; den påträngande massan inkräktade på det tomrum, som drabanternas fruktansvärda pikar bildade mellan dem och vagnen. Soldaterna tillbakadrevos som av levande murar och voro nära att bli ihjälklämda mot hjulen och vagnskorgen. De av polisgevaldigern väl tjugu gånger upprepade" orden: Tillbaka, i konungens namn! förmådde ingenting mot denna förfärande folkmassa, utan tycktes blott ännu mer uppreta den.

Vid det sista ropet: I konungens namn! skyndade plötsligt en ryttare fram, och då han såg militären hårt ansatt, störtade han sig in i folkhopen med dragen värja och lämnade ett oväntat bistånd åt drabanterna.

Denne ryttare var en ung man om femton eller sexton år, blek av vrede. Han steg av hästen, ställde sig med ryggen mot vagnens tistelstång, bildade sig en förskansning av sin häst, drog pistolerna ur hölstren och stack dem i sin gördel och började fäkta med en lätthet, som röjde vana att bruka värjan.

Under tio minuter hejdade den unge mannen ensam hela hopens ansträngningar.

Comminges trädde nu ut, i det han sköt Broussel framför sig.

— Låt oss bryta sönder vagnen! skrek folket.

— Hjälp! skrek den gamla tjänarinnan.

— Mord! skrek Friquet, i det han kastade ned allt vad han kom över på drabanterna.

— I konungens namn! ropade Comminges.

— Den förste, som närmar sig, är dödens! skrek Raoul, som, då han kände sig pressad intill vagnen, med värjspetsen kittlade en jätte, som var nära att krama ihjäl honom.