Det var nämligen ingen annan än Raoul, som enligt sitt till greve de La Fère givna löfte återkommit från Blois efter fem dagars bortovaro, och som velat se en skymt av ceremonien och därför ridit in på de gator, vilka förde genaste vägen till Notre-Dame. I grannskapet av Cocatrixgatan hade han bortförts av folkströmmen och vid ropen »I konungens namn!» påminde han sig Athos ord: »Tjäna konungen!» Han hade då skyndat fram för att strida för konungen, vars drabanter man misshandlade.
Comminges kastade så att säga Broussel in i vagnen och hoppade upp efter honom. I samma ögonblick hördes bösskott; en kula genomborrade Comminges hatt och krossade armen på en drabant. Comminges lyfte upp huvudet och såg mitt i krutröken Louvières hotande ansikte, vilket syntes i fönstret i andra våningen.
— Jaså, min gunstig junker, sade Comminges; nå, vi få talas vid ännu en gång.
— Ja, det ska vi, sade Louvières, och då få vi väl se, vem som talar högljuddast.
Friquet och Nanette tjöto alltjämt; skriken, knallen av skottet och den alltid så rusande krutröken gjorde sin verkan.
— Död åt officern! Död åt honom! vrålade hopen. Och en häftig rörelse uppstod.
— Ett steg till, skrek Comminges, i det han slog upp läderskärmarna för att man skulle se in i vagnen, och satte värjan mot Broussels bröst, ett steg till och jag dödar fången! Jag har befallning att föra honom med mig död eller levande. Jag skall medföra honom död … se där allt!.
Ett förfärligt skrik hördes. Broussels hustru och döttrar sträckte bönfallande sina händer mot folket.
Folket insåg, att officern, så blek, men till synes så beslutsam, skulle göra som han sade; man fortfor att hota, men man drog sig undan.
Comminges lät den sårade drabanten stiga upp i vagnen och befallde de andra att stänga vagnsdörren.
— Kör till palatset! sade han till kusken, vilken var mer död än levande.
